Lösögonfransar och Tove Janssons ögon

Den lilla bebisen kramar sig själv när hon ser sig i spegeln. Blundar och kramar. Det är en så innerligt vacker bild av att upptäcka sig själv.

 

Fyra unga flickor kommer in på tunnelbanan. Deras ögon stora. Ögonlocken bär på långa ögonfransar. Jag förundras över lösögonfransarna. Hur man kan bära dem och vad som händer när man inte har dem på sig? Är de tunga undrar jag? Jag vet att jag inte kan fråga eftersom mina frågor skulle verka kränkande. Själv har jag korta fransar och målar dem alltmer sällan. Jag ser också att flickorna har huvorna långt över ansiktet. Som skyddade de sig från insyn. Jag viker bort blicken. Vill inte titta och gör det inte. Men jag tänker. Minns när jag överdrev och målade mina ögonlock med knallblå ögonskugga. Jag använde för mycket och idag kan jag förstå det. När jag var liten förstod jag inte det. Min lärare påpekade att han inte kunde undervisa mig om jag hade såååå mycket blå ögonskugga. Jag förstod inte vad han menade och blev mycket ledsen.

När jag tänker på ögonen och att vi målar dem, gör oss fina, lägger till extra, flera lager av ögonfransar eller färger så dyker Tove Janssons berättelse om Trollkarlens hatt upp. Under en kväll låter trollkarlen alla önska sig något och få sin önskan uppfylld. Detta som gentjänst för att han fått tillbaka Kungsrubinen. Snorkfröken önskar att hennes små ögon ska bli stora och vackra. Snorkfröken har beundrat trädrottningens ögon och önskar dessa.  Innan trollkarlen genomför önskningen frågar han Snorkfröken om hon är säker på att de passar henne. Hon är säker.

Snorkfröken får sina ögon och förvandlas därmed. När hon upptäcker att andra inte tycker hon är vacker börjar hon gråta. Hon ser sig i en spegel och ser att ögonen inte passar henne alls. Hon ser hemsk ut. Hon upptäcker att de egna ögonen är precis som de ska vara och övertalar förtvivlat sin bror att låta hans önskan gå till henne. Hon får ögonen tillbaka:

Snorkfröken tittade i spegeln igen och ropade till av förtjusning. Hennes gamla hemtrevliga ögon satt på plats igen, men ögonfransarna hade faktiskt blivit lite längre! Hon omfamnade sin bror och ropade: Ljuvlig! Älskling!

På några rader låter Tove Jansson Snorkfröken att upptäcka sig själv och vara nöjd med det hon ser. Men det är efter att hon fått önska sig ett annat utseende. Kanske är det en slags berättelse om tonåren. Jag blev väldigt påverkad av denna korta berättelse när jag var barn. Kanske för att den slutligen handlade om att vara nöjd med den man är.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Det här inlägget postades i Litteratur och läsning, Skriver om ditt och datt, Värdegrunden och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.