Mina ord:

Låt barnen ha sina stunder och befria dig från lusten att sysselsätta dem, underhålla dem och servera dem innehåll som de får men inte skapat själva.

Under året 2025 har jag försökt pröva en slags långsamhet. Jag vet ju vad det innebär då mycket av min uppväxt handlade om just långsamhet. Man satt helt enkelt och väntade på en stentrapp. När man hade tråkigt fick man helt enkelt ha tråkigt. Ingen räddade mig undan denna lärdom. Men jag var inte uttråkad särskilt länge. Min hjärna och min kropp ville att något skulle hända. Jag hittade på lekar. Jag tänkte ut saker och ting, funderade på alltings mening och varför solen gick upp och månen försvann. Helt enkelt så roade jag mig själv. Inte sällan kom det ett annat barn som också hade det tråkigt, utslängd ur hemmets domäner. Barn skulle vara ute. Punkt. Och när två barn har tråkigt får de roligt ihop. Först glanade vi på varandra för att en stund senare sitta tillsammans på den där trappan. Så började äventyret.

Jag har alltså erfarenhet av det tråkiga. Jag vet vad den erbjuder. Ofta tänker jag på den där lille killen som drog sig undan lekplatsen för att försvinna in bland buskarna och hitta en plats på en hög sten. Där satt han och tänkte. Han satt där länge och vi som var runt honom undrade vad han gjorde. Speciellt undrade vi om något var fel. Kanske var han ledsen. Så felsökande har vi blivit. Men han satt där i godan ro, drogs sig tillbaka för att vara en stund för sig själv. När han kom tillbaka verkade han mer än nöjd. Han hade klurat en stund och det var frid och fröjd.

Att bli underhållen kan vara som en börda. Någon vill att man gör något eftersom om man inte gör något är det något fel. Så ska ett barn inte behöva ha det. Paddor sätts i händerna, tågresor blir filmresor, konditoribesök förvandlas till att spela på en annan plats än hemma. Jag vet att det är lätt att ta till. Utan en film blir det inget fika för de vuxna. Man blir störd helt enkelt. Störd av att barnet inte sitter still, inte är tyst och inte verkar vilja vara där man är. När jag var barn fick man finna sig helt enkelt. Jag satt där med min glass och tänkte mycket på hur jag skulle äta den. Jag undrade hur mycket jag behövde äta för att smak nummer två skulle synas. Ja, helt enkelt underhöll glassen mig och jag underhölls av att äta den.

Jag har försökt att lugna ner mitt liv. Koppla av genom att koppla från. Jag börjar dagen med att dricka kaffe. Då sitter jag i ett rum dit digitala inte följer med. Jag har mitt kaffe och jag njuter närvaron av mig själv och mitt kaffedrickande. Någon skulle tala om flow. Jag har inget namn för det jag gör. Men jag har upptäckt att om jag sitter för mig själv så vandrar tankarna omkring lite hur som helst. En mening till en bok jag skriver. Ett barndomsminne får fötter och ger liv. Det är ett äventyr att upptäcka vad min hjärna vill berätta. Jag är mottagaren av mig själv. Jag börjar dagen så.

Jag njuter av att ha det så. Kanske du säger att så kan man leva när man är ensam. Helt rätt. Jag gör det som faller mig in. Men också jag puttades ut då mormor drack sitt kaffe och jag satt på hennes stentrapp. Mina tankar kom som de ville. Som barn hade jag livlig fantasi. Idag tänker jag att jag hade tid att fantisera, dagdrömma. Så livlig var den inte. Det var de vuxnas beskrivning. Jag frågade om allt. Så såg min livlighet ut.

Den här vanan att sitta en stund där det analoga är prio och där det fria är välkomnat har nu utvecklats till ett behov. Inte ett måste. Det uppstår dock lite problem ändå. Eftersom min stund inte ger något ”resultat” i den mening vi talar om idag så kan jag ibland tänka att den där stunden inte är så nödvändig. Jag hoppar över den, den ger ju inget handfast. Det är faran. Den verkliga faran är att jag tänker att allt ska ge någon slags utkomst. När jag insåg det tänker jag att den här stunden är här och nu. Inget behöver komma ut ur den. Den är min egen. Jag njuter ibland av det som kommer upp. Ibland gråter jag en skvätt över det jag egentligen inte vill tänka på. Men allt kommer i doser som vore de doserade med respekt.

Nu ska du inte tänka att du ska göra som jag. Vi är olika. Men låt barnen ha sina stunder och befria dig från lusten att sysselsätta dem, underhålla dem och servera dem innehåll som de får men inte skapat själva.

Jag är här,

Från köksbordet,

Anne-Marie Körling