Jag hör att många, många vuxna talar med barn, och ibland över deras huvuden, som om det inte gick att prata med dem utan att tillrättavisa.
Varför omsluter vi inte barn med nyfikenhet, en uns glädje, autentisk uppmärksamhet och nyfikenhet på deras göranden, deras tankar, deras funderingar och deras uppfattningar.
Vi måste förhindra vår egen framfart där vi gör barnen till ”dom” och ser på dem som objekt, kanske till och med som våra projekt.
Anne-Marie
När jag tänker barn tänker jag en siffra. Sen tänker jag att dina ord gäller de tvåsiffriga, ungdomarna, också. De där bökiga, besvärliga, ifrågasättande, högljudda, färgglada, gnistrande, glittrande, kvittrande, undrande, klokt reflekterande. De där omtänksamma, rara, nyfikna, kloka och vetgiriga snart vuxna. Det tycks vara svårt att prata med dem också, lättare att prata till eller om. Tillrättavisa, klaga, sucka över, peka på och ruska på huvudet.