Detta att beröra, röra och vara i rörelse:
Vi talar om det stillasittande som ordning och reda. Det är ordning då man sitter still. Jag talar med min närmaste omgivning, de skolbarn som nyss börjat. Vad lär de sig kan man fråga. Jag frågar så. Vad lär dom sig?
Min närmaste är nu en liten ordningssam flicka. Hon är redan läsande. Hon är redan skrivande. Hon är redan bokläsande. Hon är sedan länge tänkande. Hon är sedan mycket länge sedan vetgirig. Nu är hon sexåring. Hon lär sig inget nytt. Föräldrarna är en aningens förtvivlade. Det lilla ordningssamma barnet vet nu sin plats. Hon har en bestämd sådan. Hon tillhör en sexårsgrupp. Hon lär sig sitta still. Hon lär sig återigen om bokstaven A och den lilla bokstaven a. Hon lär sig återigen om att ljuda ihop bokstäver och lägga till två klossor med två andra klossar. Det är inget fel med det. Det är bara det att hon inte är lärande. Hon är stillasittande. Hon lär sig sitta still.
Skolans form och innehåll har tagit sin början. Den att sitta still. SITTA-STILL-PEDAGOGIKEN!
Själv har jag oerhört svårt att sitta still. Jag måste röra mig. Jag rör mig allra mest då jag är mycket lärande. Jag går omkring med det problem som jag inte riktigt förmår lösa. Jag städar och sorterar då jag inte orkar sitta och hänga över pappret där frågan inte ser ut att få någon omedelbar lösning. Jag kokar kaffe för jag belönar mig själv med en rykande het sådan. Jag gör… går… springer… gympar… pillar på… i samma takt som jag fortsätter att tänka på det jag ska lösa.
Jag rör mig också då jag jobbat intensivt med att bli klar, löst färdigt… då sträcker jag ut mina armar högt ovanför huvudet, rör hela kroppen, så nöjd med det jag gjort. Som om hela kroppen behöver röra sig efter den enorma påfrestning hjärnan krävt av koncentration.
Sitta-still-pedagogiken gör det svårt för lärandet tänker jag.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag får alltid så dåligt samvete av sådana här inlägg. Jag tycker inte heller om sitta-still pedagogiken och vill mer än hellre att mina kära små ettor fick vandra runt på klassrumspromenader när helst de behöver. Men jag får inte till det med 23 stycken. Jag vet inte hur jag ska få till det. De måttar sparkar mot varandra på vägen, brottas, pratar högt osv. Hur mycket jag än försöker få in ”lugna promenader” så verkar det svårt. Men jag ger inte upp. Alla mina dagliga ”upp och rör på oss” slutar med att eleverna ”hänger i takkronorna” och står och hoppar på bänkarna…..jag har nog en livlig klass inser jag…men ack så härlig 🙂
Fick denna i tankarna…
http://www.youtube.com/watch?v=ix-iMrdQlTA
Det krävs organisation om man ska låta eleverna röra sig. Organisation av klassrummet. Det får inte bli stök, spark, och av det slaget tjohej, Anne-Marie
Jag kommer att tänka på en inspirerande föreläsning där sir Ken Robinsson talar om skola och kreativitet. Han talar också om skolan som dödar kreativitet.
http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html
Blogginlägget får mig också att tänka på en pedagog som jag arbetat med tidigare. I hennes lektionsplanering ingick avbrott för ”röris”, roliga rörelser till musik. Ett spontanbesök i klassen kunde resultera i att jag hamnade mitt i ett rörispass och då var det bara att falla in i ledet. Efter lite fysisk aktivitet satte eleverna igång att arbeta med ny energi. Ett besök i den här klassen gav alltid en en ergikick och en dos skolglädje!
Pingback: Rörlighet och lärande « Rektorns blogg