OK! för diagnoserna men finns det någon grund för behandlingsmetodiken. Det pratas så mycket om individuell undervisning, tystnad, elev-lärare interaktion men framför allt om hur synd det är om eleverna med diagnos. Att ”tycka synd om” är rent skadligt för i stort sett alla elever borde vara självklart. Elever med stora svårigheter behöver att man tror på deras möjligheter.
Vi lärare kan misslyckas ändå eftersom elevens problem är för stora, klassen var inte lämplig för eleven eller resurserna var för dåliga. Arbetar vi med det vi är duktiga på, dvs pedagogik, och utnyttjar vi kraften i att en grupp kan hjälpa varandra ökar våra chanser att lyckas oerhört mycket. Vi har våra svagheter allihop men håller vi oss till våra styrkor borde det ändå vara rätt!
Lycka till Anne-Marie!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är vi i skolan som ska möta eleverna, inte tvärtom! Om en elev får problem i mötet då är det oftast i miljön runt eleverna vi ska söka felet, inte hos eleven själv! Det är inte eleven som äger problemet!
En diagnos kan möjligen ge en fingervisning hur vi ska ordna kring mötet med eleven, men betänk att vi alla är ”normalt förekommande varianter”. Oavsett diagnos eller inte så är det vi pedagoger som ska ordna runt eleven på bästa sätt. Det är det vi pedagoger ska kunna hantera!
Alla ska ha rätt att få finnas, bli sedda, känna sig uppskattade och att de är värdefulla! Utan det, fungerar ingen undervisning!
Vi lärare kan misslyckas ändå eftersom elevens problem är för stora, klassen var inte lämplig för eleven eller resurserna var för dåliga. Arbetar vi med det vi är duktiga på, dvs pedagogik, och utnyttjar vi kraften i att en grupp kan hjälpa varandra ökar våra chanser att lyckas oerhört mycket. Vi har våra svagheter allihop men håller vi oss till våra styrkor borde det ändå vara rätt!
+1
Visst, så ska det vara. A-M