Det fanns en bok då jag var liten. Den hette Palle ensam i hela världen. Den kom ut 1946 och jag fick den som bok då jag var en så där fem-sex år. Jag läste den också för mina barn. Författaren är Jens Sigsgaard, dansk psykolog och han blev mycket uppmärksammad för den här boken. Jag kan älska den fortfarande. Den skräckblandade förtjusningen av att äga hela världen, ingen som kunde bestämma, godiset kunde man ta och stoppa i sig i överflöd, inga begränsningar, allt var möjligt. Men så uppträder den där känslan av olust. Det är inte roligt att ha världen för sig själv, kunna äta obehindrat med choklad. Man söker sina begränsningar. Palle, ensam i hela världen, gör just detta. Han tror till slut att han kan flyga ett flygplan. Och där tar drömmen slut. För det var en mardröm. Palle vaknar upp till det bekanta ljudet av verkligheten, den som förväntar sig att han finns, ingår, samspelar, regelförstår, inkluderas.
Här är jag ensam i hela världen. Det är ett ödsligt Stockholm. Men det är verkligt. Det är tur att jag har minne, tankar och förnuft att handskas med den tysta ensamma staden. Att jag vet hur reglerna är trots att ingen är där. Trots att det är som det är. Tomt. Jag ler där jag går! Jag vet att snart så är jag tillsammans med världen igen!
Anne-Marie
Jens Sigsgaard, Palle ensam i världen, 1946
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej, jag försöker hitta boken. Men lyckas inte. Jag har texten, men vill se bilderna.
Boken heter Palle är ensam i världen – text av Jens Sigsgaard och bild av Arne Ungermann. Raben & Sjögren gav ut den en gång i tiden. Det är en fin liten bok. A-M
Det var min absoluta favoritbok som liten.