Anne-Marie Körling

Jag har sett henne på många platser. Flickan som inte är. Hon syns i alla skolor. Flickan som inte är.

På en stol i en korridor sitter hon. Ryggen rak. Benen ihop och armarna knutna runt kroppen. Hon är där i en samlad osynlighet. Hon ler om man tittar på henne. Hon söker kontakt. Men hennes ögon är vana vid att kontakten inte etableras utan försvinner. Att bli sedd utan att bli till. Hon är en elev. Men inte en människa. Hennes namn sällan utsagt och uttalat. Det finns inget att säga om henne. Hon sköter sig så hon blir osynlig på elevkonferensen. Hon blir en bock i den kant där man kan säga att allt är ok. Osynlig är hon.

I klassrummet sitter hon utan att göra sig påmind. Ibland får hon till uppdrag under utvecklingssamtalen att hon borde ta för sig mer. Läraren kanske plötsligt inser att läraren inget vet om flickan. Och då kommer de där orden om att flickan borde ta för sig mer. – Du kanske kan ta för dig mer?

Och flickan som ingen är sitter med ansvaret att ta för sig mer. Av vad? Av kompisarna som inte är elaka mot henne, av kompisarna som inte ser henne? Ska hon ta för sig mer av skolarbetet? Det som hon gör utan att få gensvar på? Ska hon ta för sig mer … och våga  pröva sina skolvingar i en skolmiljö som sedan länge begränsat henne?

Jag ser flickan som är ingen. Överallt finns hon.