Ofta återkommer jag till en period i mitt liv då jag var elev. Jag minns det som om det vore alldeles nyss. Jag gick på högstadiet, årskurs sju eller åtta. En av mina lärare använde inte våra namn när han tilltalade oss. Han sa något om våra yttre:
– Du med fräknarna, vad säger du om saken?
– Du som är kort, vad blir … ?
– Du med den konstiga tröjan – vad svarar du?
På rasterna kunde klasskamraterna be om att få se närmare på fräknarna, säga kortis till den som förklarats vara kort och den där tröjan som var konstig kom aldrig mer att bäras av eleven.
Jag led. Varje dag kom jag hem till mamma och sa att jag måste göra något. Jag stod inte ut. Mamma funderade över samtalsklimatet i skolan och lät mig fundera på vad jag skulle kunna göra. Hon skulle stötta mig oavsett hur jag försökte arbeta mot det jag fann så fel.
Under sommarloven reste jag till USA. Där bodde jag hela somrarna och talade därför engelska, nja, amerikanska, och kom hem med ett rikt talspråk, jag kunde även läsa de böcker som man läste där. Räddaren i nöden läste jag på engelska då jag var tretton år.
Så kom skolstarten, tror årskurs åtta, och samma lärare tog sig an uppgiften att förmedla ordet till oss elever men utan att använda våra namn. Plötsligt får jag en fråga. Det dröjer innan jag förstår att det är jag som är tilltalad. Mina klasskamrater säger mitt namn och då förstår jag att den läraren hänvisat till var jag.
– Du som läspar, kan du svara på frågan? sa läraren.
Utan att veta att jag läspade förstod jag nu att den som läspade var jag. På rasten fick jag säga ord på s så att mina klasskamrater kunde få lyssna till en som läspade. Inom mig kände jag mig förorättad och förminskad. Mitt talspråk som var mitt eget var uppmärksammat som en av de egenskaper som kommer med mitt namn. Hemma samtalade jag med mamma. Jag sa att imorgon kommer jag att göra något. Spännande sa mamma.
Dagen därpå var det åter lektion. Samma lärare bad en elev att svara på en fråga. Eleven tilltalades inte med namn utan med följande:
– Du som är så lång, längst i klassen, kan du svara?
Då reste jag mig upp. Lämnade lektionen. Jag bestämde mig för att inte längre gå på lärarens lektioner. På alla andra lärares lektioner skulle jag gå. Schemat skulle jag följa. Hemma sa mamma att det var bra. Så kom det sig att jag gick i skolan utan att gå på den lärarens lektioner. Rektor blev inkopplad. Jag berättade att jag kommer att gå på lektionerna så snart läraren börjar använda våra namn och inte ge uttryck för de egenskaper som läraren trodde sig ha rätt att göra. Rektorn gav mig rätt och lät det hela ha sin gång.
Jag var inte på lektionerna med läraren. Det blev till slut en så kallad snackis. I lärarrummet undrade man frågande om Anne-Marie har börjat gå på lärarens lektioner. Det fick jag veta av läraren vars undervisning jag inte gick till. Han ringde en söndag och pratade med min mamma. Hon svarade att Anne-Marie kommer så snart du ändrar hur du tilltalar eleverna. Jag hade mammas fulla stöd berättade hon. Nu ville läraren också växla några ord med mig. Jag tog luren. Läraren var mycket ångerfull. Han var så ledsen. Hur kunde han göra rätt? Hur kunde han få mig att komma tillbaka?
Jag svarade att jag kommer tillbaka när alla elever får heta det de är döpta till. Jag bad läraren också att be om ursäkt inför hela klassen. Om detta ägde rum skulle jag vara tillbaka redan samma dag. Det blev så. Han bad om ursäkt. Han började använda våra namn. Läraren och jag hade en tyst överenskommelse – om han hamnade i gamla tilltalsmönster skulle jag utan ett ord resa mig och lämna klassrummet.
Namnen i klassrummen.
Barn kommer till skolan med sina namn. Deras namn ska fortsatt vara deras. Så ofta som möjligt kan läraren tilltala eleven med namn:
– Tack Afroz, dina tankar om dikten får också mig att tänka.
– Välkommen in Emil, vi saknade dig omedelbart, så fint att se dig här.
– Precis som Linnea och Solveig berättade så hör detta ihop med …
Ur minnet in i det offentliga ljuset!
Tack för att du läser och ägnar en stund här.
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: