Om lättläst och om högläst

Ibland får jag frågan vad jag tycker om lättlästa böcker. Jag tycker inte något om lättlästa böcker. Det är inte mitt uppdrag att tycka. Däremot att främja och möjliggöra för läsare att hitta böcker att läsa. Lättlästa böcker gör att elever kan läsa böcker. Det lättlästa kan vara vägen till ett gott självförtroende samtidigt som läsaren får uppleva  berättandet i text och bild. Den som läser lättlästa böcker är läsare som vilken annan som helst.

Däremot tänker jag annorlunda om de böcker jag väljer att högläsa. Eftersom dessa böcker läses i ett gemensamt rum kan jag samtidigt som jag högläser upptäcka hur eleverna är med i berättelsen, vad de reagerar på och hur de tänker om det jag läser. Eftersom den höglästa boken är en sådan eleverna inte kan läsa på egen hand betyder det inte att de inte kan förstå den då jag högläser den. Därför väljer jag böcker i den så kallade utvecklingszonen. Eleverna kan hänga med eftersom den här högläst och de får ett annat språk än de som finns i de böcker de själva läser.

Samtidigt är det så att det lättlästa på inget vis behöver vara lättbegripligt. Inte heller att det lättlästa är för avskalat. Det är alltid så att texten skrivs av den medskapande läsaren. När det kommer till poesi och dikter är dessa ofta lättlästa men med ett hissnande utrymme för tolkningar, tankeverksamhet och stora berättelser. Dvs om vi läser dikter för våra elever. Dikterna kommer göra dem medvetna om att deras inre är livligt av tankar och känslor.

Ty varje början

är bara en fortsättning följer,

och skeendets bok

ligger alltid uppslagen på mitten.

Ur dikten Kärlek vid första ögonkastet av nobelpristagaren Wislawa Szymborska ur diktsamlingen Slutet och Början (1996)

Det är lätt att läsa poesi med eleverna. De som kämpar med texterna får en överblick – så här mycket ska jag läsa – och sedan den inre upplevelsen av – att texten skapat en hel värld att tänka om.

Anne-Marie Körling