Det är närvaroplikt i skolan. När någon inte är i skolan så saknas den som inte är där. Jag har alltid tyckt om den inre räkningen av mina elever. Som om jag har lekt leken ”in under mina vingar”. Närvaron av eleverna hör till det som skapar ramar och trygghet. Jag minns att jag räknade mina elever efter den stora Tsunamiolyckan och att jag aldrig någonsin upplevt inräknandet som tryggare än den gången.
Man tillhör sin grupp. Ritualerna för grupptillhörigheten kan nog aldrig bli för tydlig. Den ska alltid värmas kring, omsluta eleverna och visa att platsen är tom om du är borta. Det handlar om stora, stora mänskliga värden. Att få tillhöra.
Jag tänker att vi har närvaroplikt. Ordet kan kännas hårt och skavande. Förpliktande. Men en gång i tiden behövdes plikten för att skilja barnen från hemmens göromål, plikten var riktad mer mot hemmet och föräldrarna. Ja, för att säkerställa skolgång och utbildning trots att åkrar krävde arbeten och potatisen skulle upp. Skördarna in och jorden krävde varje man, kvinna och barn.
Närvaroplikten är något vi lärare ansvarar för idag. Inte den fysiska närvaron utan den psykiska närvaron. Den plikten är ålagd oss. För det räcker inte med att eleverna är i klassrummet – de ska vara i lärandet som sker där. Den närvaroplikten kan inte vara tvingande… den kan erbjudas och lockas fram. Om den psykiska närvaron ska vi tala. Om den ska vi utveckla våra lärande HUR kring. Och om den ska vi erkänna vår rädsla – för visst skaver det i våra lärarhjärtan då eleven inte visar intresse eller är där utan att vara där eller med.
Om det ska vi diskutera, stötta varandra och utveckla undervisningar och arbetssätt så närvaro handlar om aktiviteten lärande. Det är svårt. Läraryrket har den förmånen att vara mycket svårt och utmanande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
