Att skriva omdömen – lång tid tar det – men värdefullt för undervisningens utveckling

Ett gammalt blogginlägg men fortfarande aktuellt.

Jag har skrivit VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN och i stort sett följer den texten min praktik.

Jag har nu skrivit skriftliga omdömen till mina elever. Under vägen fram till detta arbete har jag dokumenterat det jag sett, noterat i elevernas processböcker – vilka är samtliga böcker mina elever skriver eller arbetat i. Det är inte ämnesorienterade böcker utan där syns nästan den kronologiska ordningen i vilken arbeten har blivit genomförda, tänkta kring och utvärderade. Mina elever har fått till uppgift att alltid skriva datum, vem de har samarbetat med och en utvärdering. Jag skriver noteringar i deras arbetsböcker då jag har varit i dialog med dem, modellat och instruerat, lyssnat och skriver också ned detta i deras böcker. Detta sker inte då vi har gemensamma undervisningar utan mer vid individuella – alltså jag och eleven samtalar och samtänker. Jag har alltså ett stort underlag att grubbla och tänka kring.

Nu har jag suttit i tre dagar och studerat varje elevs arbete. Det har tagit mig 22 timmar att samla tankar, information och studera och fundera och att skriva individuella utvecklingsplaner och de slutliga skriftliga omdömet för årskursen. Jag under året skrivit noggranna uppföljningar i LUS och detta tillsammans med eleverna, jag gör noteringar dagligdags.

Det jag tittar på och efter är FÖRÄNDRINGAR av något slag. Ett nytt sätt att skriva, en början till att utveckla matematiska tänkandet på ett större utrymme av pappret, från svar till tänkande brukar jag kalla det, ny litteratur och en ny bekantskap med författaren är också något som eleven behöver stöd och hjälp med för att förstå att texten är ny, berättargreppet annorlunda från de tidigare eleven läst. Då eleverna är i processen och blir alltmer medvetna om att de är lärande så förändras också deras arbeten. Jag har mycket få arbeten som handlar om form, jag har fler arbeten som handlar om innehållet och som syftar till att förändra och tillföra något hos eleven.

Det har tagit mig underbara 22 timmar att studera mina elevers arbeten, den formativa vägen, och slutligen i en slags formativ process hos mig själv utveckla ett dokument som omsluter det skriftliga. I det jag nu skickat iväg syns

* Ett papper om det lärande eleven har utvecklat under det gångna läsåret.
* Ett papper om det eleven förväntas utmanas i under det kommande läsåret.
* Ett skriftligt omdöme i enlighet med den mall vi alla har gemensamt för skolan.
* Lusrapportering över läsutvecklingen under det gångna läsåret.
* Strävansmålen för årskurs fem och en kort genomgång av klassrumsarbeten i relation till dessa mål.

Jag har varit noggrann. Tiden har jag nog egentligen inte haft tillgång till, men då jag under en tid av vårterminen tangerat en sjukskrivning har jag beslutat mig för att göra på detta viset. Det betyder också att eleverna inte varit delaktiga i processen, i tidigare omgångar har eleven fått lyssna, delta och ingå aktivt i det arbete jag nu har gjort för egen hand. Det finns en stor fördel med arbetet av detta slag – det är i sig skolutvecklande, klassrumsarbetet blir synligt, det är proffessionellt då läraren får göra reflektioner och tänka kring undervisning, det är en slags dialog med elevens helhetsarbete och delarna utgör en större bild av elevens lärande än vad själva bitarna gör, jag kan också relatera till ett slags första arbete under höstterminens första dagar och vårterminens sista dagar, utveckling syns.

Så här tänker jag kring det fortsatta arbetet:

Jag har visat upp dessa skriftliga omdömen för några kollegor. De har blivit förvånande över omfånget med glatt sig åt att det jag skrivit är framåtsyftande och bekräftande och förstärkande av elevens kompetenser. MEN vilket arbete! utbrister de. Hur gör man? Hur hinner man?

Det här är viktiga frågor. Hur gör man är den enklaste frågan att besvara. Man bestämmer sig för att göra och skapar  en slags tänkande kring detta och börjar i liten skala så att man kan börja införa detta i sin dagliga lärarverksamhet och tillsammans med eleverna. Det är ett tänkande anslag som man utför i praktiken.

Hur hinner man? är en svårare fråga. Det mina kollegor får se är slutprodukten, det summativa och den summativa bedömningen, ett resultat av ett arbete som pågått ett år, i form av den formativa bedömningen som sker ständigt och är en läraraktivitet i förhållande till elevens utveckling och utvecklingspotential. Då jag skriver in LUS i min lusrapport så är eleven där intill mig, jag skriver och berättar för eleven vad jag skriver och eleven får och bör ha synpunkter på det. Detta främjar vårt gemensamma arbete och eleven deltar i processen kring sitt egna lärande. Det är positivt ur flera aspekter. Det är också en unik stund med läraren och det är stärkande för eleven att vara i fokus för sitt egna kunnande.

Då jag summativt har sammanställt ett litet häfte om klassens läsutveckling ser det genast stort ut, ett gigantiskt pedagogiskt arbete ligger där framför dem. Men allt det som syns i det färdiga arbetet är dagliga iakttagelser som jag dokumenterat vilket i sig inte har tagit många minuter i anspråk av min undervisning. Så vill jag att bedömningar ska utvecklas  – i nära relation till eleven och i samspel med undervisningen, mål att sträva mot och själva vägen dit.

Eleverna är också samspelande med varandra och de ska ha stöd och uppmaningar att reflektera över samarbetet, lärandet de gör ihop och skriva en utvärdering till varandra:

I höst har jag fått förtroendet att föreläsa om mitt aktiva arbete i klassrummet och ser med spänning fram emot att möta lärare i den formativa process vi ska utvecklas i tillsammans. Det är processen som skapar resultatet.

Anne-Marie

som gärna återkommer – jag är ständigt i en formativ process – nu har jag summerat samman något och redan under den summativa avslutningen blommar nya idéer upp och allt blir återigen en formativ process och så ser lärandet ut. Man stannar upp, summativt nedslag, och tar nya kliv, formativ fortsättning.

Jag tänker också om omsluter er som tänker – det här kommer jag aldrig hinna, det här är för ambitiöst, det här är för mycket arbete – att ni ser bara produkten inte vägen till denna produkt. Ni som läser min bok håller den färdiga boken i er hand, några färdiga sidor, producerade och tryckta, men såg inte travarna av refuserade sidor, ni såg inte det jag processade och prövade vilket hade varit nog så intressant att följa.

Det färdiga resultatet är i sig något summativt – det är färdigt och det är i sig stort – men vägen dit beror på alla de där nedslagen, funderingarna, insikterna och dialogerna man har haft under sin lärartid i ett klassrum med lärande elever. Processen är man mitt i – och förmågan att se det har vi redan. Där kan vi alltså börja!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling