Alltså! Hurra tänker jag. Då jag var med mina elever hade jag alltid ett ord med mig in i klassrummet som jag genast satte i munnarna på mina elever. Vi satte in ord i meningar och skrattade, allvarade, närvarade, begreppade och utvecklade kunskaper. Och orden är många. Igår läste jag Sydsvenska Dagbladet och kom att stanna upp vid detta ord.
LÅT ELEVERNA TA ORDET I SINA MUNNAR – UTTALA DEM OCH SÄTTA IN DEM I MENINGAR och KREATIVISERA ORDET.
Då man får eleverna att sätta in ord i olika sammanhang och i frihet att vara kreativa kommer vi slutligen att börja undra över andra saker. Varför säger vi det här ordet? Vad vet vi om en dinosauriefjärt? Hur låter dom? Vad luktar dom? Hur kan vi prata om fjärtar från djur som människor aldrig har mött? Vem har hittat på ordet? Om en dinosaurie väger 90 ton hur stor är prutten då? Blåser träden iväg av prutten? Vad händer med naturen? Om kor pruttar så förändrar de klimaten? Vad händer om en dinosaurie pruttar? Kan valar som väger 190 ton också prutta? Vad händer med prutten i vattnet?
Hur stor är volymen på en blåvalsprutt?
Jag ser idel undervisningsmöjligheter. Jag ser också mängder av träffar i kursplanerna. Hur många beror på hur lektionerna utvecklas och i relation till elevernas frågor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
