Jag har alltid dokumenterat hur elever läser. Jag har utvecklat mitt nära förhållningssätt till läsning genom att just befinna mig där eleven befinner sig. I den bok eleven läser. Jag för noga anteckningar om hur eleven läser. Jag har olika tekniker. Hur jag gör handlar mycket om vem eleven är då eleven läser. Jag måste vara mycket varsam.
Då vår skola fick utbildning i läsutvecklingsschemat, LUS, kom jag att lära mig att använda LUS som en del av min förmåga att undersöka elevernas läsförmåga och hur den utvecklades. Jag blev inte fångad av punkternas ordning utan mer av punkternas innehåll. Jag fann också stöd i hur vi lärare kunde kommunicera läsningen, hur vi gemensamt kunde få syn på hur eleverna läste vid vår skola. Min rektor följde och utmanade processen. Lärarna fick ett språk för att beskriva hur elever läste. Det gjorde oss också ansvariga och medvetna. I mina klassrum betydde detta redskap en daglig medvetenhet hos mig. Jag följde elevernas läsförmåga och jag undersökte den.
Mitt undervisande om läsning och förståelse av text innebar också att jag undervisade i flera konstellationer, med större variation, och att ansvaret om förståelsen vilade i min undervisning. Alltid var det min undervisning som kunde utvecklas. Genom den eleverna.
Än idag lusar jag elever. Jag kan inte låta bli. Jag har redskapet i ryggraden. Hur jag förvaltar mitt redskap handlar om min syn på den läsande eleven och den ständigt tillblivande läsaren.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej!
Satt och sökte kring LUS och vad som händer med det idag. Ditt inlägg här är nämligen det nyaste jag kunde hitta om hur det används idag. Du får gärna tipsa om du känner till mer aktuella insikter.
Har nämligen infört en version av Lusning på Bellevueskolan och ser fördelarna med verktyget, men, återigen, det har varit så tyst om LUS de senaste åren och jag hade velat läsa om hur det används nu.
/Per