”Det fanns en musiklärare som gav mej lust att spela gitarr. Och som hjälpte mej med några ackord och visade mej hur man spelar ett blues-intro. Och framför allt: Det fanns en bildlärare.
Han ett Björn. Och han lufsade omkring som en sån inne i sin bildsal också. Jag kan se honom framför mej. Skolans spretigaste frisyr. Skolans säckigaste kläder. Jag kan höra hans röst. På lugn och trygg småländska sa han vänliga ord, både uppmuntran och kritik. Och han hjälpte till att bygga upp mej när allt höll på att rasa. Bara genom att vara människa, lite mer människa och lite mindre lärare. Lite mer på riktigt.”
Ur Per Nilsson; Ett annat sätt att vara ung, Rabén & Sjögren, 2000 s. 81. De efterföljande sidorna förklarar vad skolan säger och vad skolans ord egentligen betyder. En läsning för diskussion i lärarkollegiet. Sant eller inte? Och om? Vad gör vi då?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
