Jag minns mina möten med Stikkan Anderson. Jag arbetade i musikbranchen. Det var tydliga möten. De var effektiva. De möten jag var på var tydliga, hade ett innehåll och en lösning. Jag kände sällan frustration.
I skolan såg jag inte riktigt dessa möten. Jag fann mig sitta på stormöten och lyssna till information och ibland känna att ”det här angår mig”, ibland upptäcka att jag tänkte på annat, för att andra gånger lämna möten med en obekväm känsla i magen. Olust. Frustration. Besvikelse. Kanske speglar de här mötena hur det är för eleverna? tänkte jag också. Vi lyssnar och någon berättar.
Jag har full förståelse för rektor och rektors behov av att förmedla till lärarkåren. För länge sedan fanns det inte datorer som gjorde det enkelt att sända information, stormötet var rektors möjlighet till kommunikation med läraren. Ibland stod rektor med information som ingen av oss ville ha. Det tunga beskeden om nedskärningar eller de besked om skolans plats i rangordningen och så ”vi får kämpa på trots allt”. Jag funderar ofta på möten.
Det har jag alltid gjort, så här tänker jag:
- Hur påverkas jag av mötet?
- Vilka blir vi tillsammans på mötet?
- Vad händer med arbetsglädjen?
- Hur handskas vi med kollektiv frustration?
- Vilken tid har vi möten på?
- Hur är innehållet rubricerat?
- Hur ska utgången bli?
Skolan är en plats för frustration. Frustrationen behöver inte vara farligt. Saker händer hela tiden. Kopiatorn går sönder och papper trasslas bort. Uppkopplingarna fungerar inte. Pengarna räcker inte. Ofta går den frustrationen att bemästra och hålla i schack om vi bär den var och en av oss. Men då den blommar ut i ett kollektivt möte så blir den där frustrationen många gånger större än den vi känner var och en av oss. Kollektiv frustration är som lervälling. Den gör stegen tunga. Vi absorberas av den kollektiva frustrationen. Den gör det också omöjligt för oss att fatta beslut eller kreativt tänka på lösningar och andra utgångar. För mycket frustration gör oss trötta och handlingsfattiga. Lite frustration kan vi klara av.
Det betyder att den egna frustrationen kan vi hjälpa varandra med. Om jag inte är frustrerad och lyssnar till någon som är frustrerad kan berättelsen som måste få berättas reducera frustration. Men om jag är frustrerad och talar med någon som är frustrerad då blir 1 + 1 lika med tre och lite till. Om en hel grupp är frustrerad och ingen kan hålla frustrationen utan också blir frustrerad då har vi gemensamt skapat en frustration som är så stor att ingen orkar med den. Då lämnar vi mötet med känslor av ilska, sorg, skam och skuld. Luften går ur oss. Vi känner besvikelse över att våra behov inte tillfredsställs, att vi inte fick befrias från frustrationen och få en lösning. Frustrationen går över i besvikelse.
Vägar ur frustration kan handla om att lyssna till den. Någon lärare är frustrerad och berättar för en annan lärare som inte känner frustration. Då kan det räcka med att få berätta om sin frustration och därmed kanske befrias ifrån den. Men två frustrerade hjälper inte varandra. Därför kan det vara bra att ha en liten frustrationskompass. Den kan stötta oss i hur att förhålla oss till den. Såväl den egna som den kollektiva.
Jag återkommer!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
