Att undervisa är roligt. Att förbereda sin undervisning är kreativt. Att möta eleverna och göra ämnet och innehållet för lektionen elevnära är kommunikativt. Att upptäcka att undervisningen ger eleverna frågor, väcker tankar, får dem att fundera och lära är lärarens roll. Undervisning får oss att må bra.
Den tillfredsställelsen när undervisningen ger både lärare och elev ett möte är vad vi lärare mår bra av. Och då vi lärare mår bra så möjliggör vi också för eleverna att må bra. Just här och nu gör vi något ihop som vidgar vyerna och tillsammans lär vi oss något. Och då eleverna inte vill sluta utan vill fortsätta så känner sig läraren stolt. En stolthet som kommer i efterhand. Då det pågår känner man lust och lyft. Ett slags inre yrkeslyft. Ett klassrumsnära lyft. Ett undervisarlyft.
Jag är säker på att de flesta lärare vet vad jag talar om. De där gångerna då det inte längre känns som man som lärare måste hålla undervisningen, hålla ordningen utan där elever och lärare är i undervisning och lärande. Det är en unik känsla av gemenskap. Jag tror det är viktigt att ha dessa lektioner i åtanke. När det är som allra bäst.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
