Jag läser nu Steve Sem-Sandbergs bok De utvalda. 2014. Albert Bonnier Förlag AB. Jag hittar ett stycke jag vill göra undervisning om:
”Det finns en yttre och en inre värld. I den yttre råder ständigt larm, i den inre är de stilla som en tidig vintermorgon när det precis har slutat snöa.” s. 158
Och jag vill skriva om de här yttre och inre världarna.
Låt säga att jag härmar Steve Sem-Sandberg:
””I det yttre dammsugarens brummande. I det inre. En textrads återklang.”
”Det finns en yttre och en inre värld. I den yttre är trafiken bråkig och bilarnas motorer överröstar. I det inre är det stilla som då biografens mörker får oss att tystna och vänta in den första bilden i den kommande berättelsen.”
”Det finns en yttre värld. Det finns en inre värld. Den yttre är diskussionen mellan föräldrarna vid middagsbordet och den inre är då dörren till det egna rummet stängs och tystnaden ger utrymme för den egna röstens viskning – Sluta bråka.”
”Det finns en yttre värld. Den då man slår sig ned och lyssnar på Håkan Hellström på en välfylld arena. Det finns en inre värld. Då man tänker om textraden och nynnar den för sig själv då man duschar.”
”Det finns en yttre värld. Jag ser ut genom fönstren. Som en film går människor förbi, bussar öppnar resedörren och in kliver de köande. Brandbilens högljudda larm. Rubrikerna i tidningarna. Det finns en inre värld. Den innanför. Jag vid bordet. Jag i mina tankar om det jag ser. Jag i mig själv.”
”Det finns en yttre värld. Det krigas i den. Det dödas i den. Det bråkas i den. Och mitt i detta yttre lutar du dig intill mig. Viskar in i min inre värld. Jag älskar dig.”
Eller en annan spegel:
Jag skriver:
”Den finns en yttre värld. Den där solen går ned i horisonten. Vinden smeker kinden. Doften av havstång. Den inre världen i uppror. Ilskan galopperar genom blodomloppet och hjärtat stampar takten. Förbannat också.”
I mångfalden av olika texter
Jag skulle ta Steve Sem-Sandbergs text till skolan. En modell vi skulle utforska ihop, jag och eleverna. Jag skulle också koppla denna litterära textrad till en annan. Tomas Tranströmer skrev i Östersjöar, 1974:
”Bara därinnanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser, men på ytterväggarna rasar kampen.”
Och kopplingen till Astrid Lindgren ”Karlsson på taket smyger igen” 1968
”Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han nästan blev yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade om vartannat och visste inta att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon musik.” s. 41
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
