Orden etsade sig fast som en livboj

När Estoniakatastrofen tog min mamma. Det kaos som uppstod i det inre. De tusen frågorna som inte hade några frågetecken. Orden som försvann. Tystnaden. Språk utan ord. Och sorgen, som ännu inte hade blivit sorg, kastade ett obegripligt täcke över allt och vardagsmaten var omöjlig och tårarna försvann i ett halvt glas mjölk. Ett inre tumult av ingenting och ett yttre där handlingar skulle göra ordning av en katastrof.

Det låg en bok på mammas nattduksbord. Jag ville vara nära henne. Jag tog upp den. Slog upp den. Och de få ord jag läste etsade sig in som en livboj:

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.

Ur Tomas Tranströmers diktsamling Östersjöar, 1974.

This entry was posted in Litteratur och läsning, Sorg and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>