Jag tänkte på det. Det var då jag såg Gunnel Wåhlstrands målningar på Magasin 111. Hennes tusch. Hennes konstverk. På avstånd fotografier. På nära håll målningar. Att gå fram och tillbaka i konsthallen, nära och på avstånd, och känna sig både imponerad av tekniken och fångad av det konsten gestaltar. Närhet och avstånd. Folk fotograferade i häpnad och förundran. Också jag. Målningarna är ursprungliga fotografier ur Gunnel Wåhlstrands fotoalbum från en tid som inte längre finns och med personer som idag är saknade. Jättemålningar av små fotografier. Och jag fotograferar. Små bevarade bilder av en konstverk som åter blir fotografier, lika små. Jag funderade på sånt när jag gick där och studerade och upplevde.
Också det fotografi som Tomas Tranströmer målar upp i dikten Östersjöar, 1974:
Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.
Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.
Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.
Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.
De stiger iland en kort stund. De suddas ut.
Och jag har ett fotografi av min farfar. Året är 1864. Kanske 1865. Farfar är ett barn på det. Uppställd för att förevigas. Kameran avbildar i långsamhet. Det krävdes tålamod att posera. Ett litet barn sitter stilla. Välklädd. Ett ansikte i moll.
Och samma barn är på väg att suddas ut vid mitt köksbord. Det flammande färgerna tar över. Kaffekoppens lyster och bordsdukens senaste färgskala.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
