Igår lyssnade jag till radioprogrammet ”Kropp och själ” 2015-01-20 där läkarna ordinerade kultur som en del av möjligheten att bli frisk. Jag tänkte på skolan.
I skolan har vi musik, bild, teknik, slöjd och idrott som alla handlar om att göra något själv eller ta del av något som inte riktigt går att mäta effekterna av, dvs, till och med är omöjliga att mäta. Jag har alltid tänkt att mina lektioner ska innehålla musik och gärna musik eleverna ännu inte själva har väljer. Varje morgon lät jag eleverna lyssna till klassisk musik, deras tankar for hit och dit och det gjorde mina också. Musiken slog an. Över tid vande sig eleverna vid denna stund av lyssnande och ville gärna ha musiken jag spelade. Jag spelade ofta samma verk om om och om igen. En decemberdag ringde en förälder och frågade vilken ”poplåt” jag spelade i skolan för den skivan stod högst på barnets önskelista. Föräldern blev både förvånad och glad då jag sa att det troligen handlade om detta klassiska stycke. Jag är saklig så jag hade inte sagt till eleverna något om att musiken kanske var gammalmodig eller att de inte skulle tycka om den. Jag spelade den och berättade vem det var som komponerat det vi lyssnade till.
I Madicken skriver Astrid Lindgren, 1960, s.75:
”… Madicken har tagit ner gitarren och spelar så att hon varken hör eller ser. En ton i taget spelar hon, och vid varje ton blundar hon och lyssnar. Hon hör hur det klingar ända in i själen, och det gör henne glad.”
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
