Särskoleeleverna som inte

Skolinspektionen ska nu granska om elever är rätt placerade och att barn får den utbildning de har rätt till och utifrån de behov de har. Återigen – det är utifrån elevens rätt som vi arbetar i skolan. Alla elever är våra uppdragsgivare. Det ska inte betyda att sär inte får vara här.

Det är så att skolan ska hjälpa eleverna för ett fortsatt liv utanför skolan. Det är viktigt att tänka på det. Det är inte alldeles säkert att vi självförtroendestärker eleverna så att de kan möta livet utanför skolan. Det är ansvaret om den möjligheten skolan ska förvalta.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Hinder för lärande, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Särskoleeleverna som inte

  1. Mib skriver:

    Åh det här skulle jag kunna diskutera länge och mycket!
    Jag har jobbat som särskollärare i många år och jag har även haft dottern i en särskoleklass (inte min) pga hennes autism, rent intelligensmässigt kanske hon hade klarat en vanlig klass, men jag är glad att hon fick gå i en klass som anpassades till henne så gott det gick. Det gick kanske inte så vidare bra eftersom kompetensen om autism i vanliga särskolor faktiskt inte är så stor och eftersom det största målet på denna skola var integrering med övriga elever i så hög grad som möjligt. Integrering på de andra elevernas villkor … eller nej det var konstigt formulerat … på skolans villkor? Alltså man fick vara med där man klarade av att finnas till trots alla ljud och rörelse som gjorde jätteont i perceptionsöverkänsligheten och där man inte klarade detta ja där fick man förstås inte vara med… och hur kändes det? Hennes skolgång kan sammanfattas med ett enda ord: RÖRIG!
    Jag i min klass, försökte jobba utifrån individuella behov, struktur, hjälpmedel, långsiktigt bärande planering och annat. Lyckades förstås inte bra jämt – jag är också bara en människa.
    Idag när jag i mitt nuvarande jobb har kontakt med många unga vuxna med funktionshinder så är de ofta trasiga i själen pga en ungdomstid då de fått kämpa i miljöer som inte varit minsta anpassade efter dem och där de vuxna bemött dem på ett sätt de inte förstått eller rättare sagt där de vuxna inte alls förstått sig på dessa barn och bemött dem utifrån denna oförståelse.
    Idag med dessa erfarenheter, har jag ibland kontakt med lärare som jobbar med barn eller ungdomar i särskolan eller i vanliga skolan och de kan fråga mig vad jag tycker är viktigast att de jobbar med när det gäller barnen med svårigheter.
    Jag brukar svara att det absolut viktigaste är att stärka deras självförtroenden.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Skolan är en plats för självförtroende. Jag vill att alla barn ska få rätt att utvecklas, och gärna i en lugn pedagogisk miljö tillsammans. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.