Det är ett ofantligt ansvar att få läsa en tillblivande bok, Ett manus, ett utkast av en annan persons tänk, två ark papper av en början. Jag kan skälva till av respekt men också glädjen över att få förtroendet. Jag frågar alltid –
- hur vill du att jag ska läsa din text?
- Vilket gensvar vill du ha?
- I vilken form?
- Vill du att jag rättar om jag ser stavfel?
- Vill du att jag bara läser igenom utan att säga något?
- Vill du pröva textens bärighet mot mig som utomstående läsare?
- Vill du se mig läsa texten eller vill du att jag drar mig undan då jag gör det?
- Vilket gensvar vill du ha?
- Vill du att jag återger texten muntlig för dig?
- Får jag spara texten eller vill du ha den tillbaka?
För det är ansvarsfullt att läsa ett manus. Jag har läst två stora författares utkast. Det var så stort att jag inte förmådde till någonting annat än att bara tänka – här sitter jag och läser ett manus skrivet av… och det var en slags reflektion om att jag läste och med samma tankar … men att jag inte kunde läsa manus så. Det är så svårt.
Mina manus är knepiga att läsa. För mitt skrivarsjälvförtroende är inte i en linjär form. Det är som en berg.- och dalbana. Jag tror det handlar om att jag läser reflekterande och ibland läser jag bara på.
Jag ser också skrivandet i skolan som ett liknande manusarbete. Därför är mina frågor ställda också till mina elever. Jag har ställt ansvarsfrågan – hur vill du att jag läser din text? Vilket gensvar vill du ha? Vad vill du INTE att jag ska göra?
Skrivandet är en process. Så frågorna måste ställas om och om igen oavsett om det är samma text. Texter avnavlas från sin författare. Och det är långsammare process. Vem har sagt att text är självständig från början. Den blir det. Men det är långt senare. Det är värdigt att tänka så här under skrivprocessen i skolorna. Kanske är en nyttig övning. Hur vill vi lärare att våra texter ska tas emot?
I rättningshögen?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
