På vägen hem från utlandet tänker jag på alla de gånger jag under min vistelse sagt eller fått höra:
- excuse me
- sorry
- dear
- have a nice day
- lovely dear
- it is ok my dear
- thank you for shopping
- enjoy your day
Jag tänker också på den unge man som då jag saknade pengar, alltså tillräckligt, till flygbussen genast tog fram sin näve med mynt och bad mig plocka det jag behövde med orden – It is my pleasure you get home – och med en blink i ögonvrån såg till att jag hade de pengar jag behövde. Det var så självklart, så självklart. Det var en gest. Men språkets gest är långt mycket viktigare.
Vi kan göra stor skillnad med hur vi använder våra ord. Vi kan be om ursäkt då vi knuffar till varandra, eller säga något åt den vi håller upp dörren för som kommer där bakom oss. Vi kan det. Det kallas allmänmänskligt hyfs. Och det är många som kan detta – och faktiskt – flest unga. De är allmänmänskligt vänliga – om vi tillåts se det. De kan vara vingligt växande, långarmade och högljudda men de gör det man kan behöva. Lite ordligt vänliga. Att tilltala unga människor på tunnelbanan har för mig alltid givit mångfaldigt tillbaka. Av vänlighet. Men också av förvåning – alltså kan vuxna vara intresserade?
I DN – söndagen den 1 augusti – läser jag Margareta Ribbings ord om hövligheten;
- förlåt säger man då man ofrivilligt knuffar till någon
- tack säger man då man mottager en tjänst av något slag
- man bereder plats till någon som bättre kan behöva den
Jag tänker på skolmiljön och relationen till eleverna. Här är vi vuxna ansvariga för hur detta genereras till de som är yngre. Vi får göra oss till de mellanmänskliga förebilderna – tack, förlåt, godmorgon, välkommen, se där, så roligt att se dig, hej då, syns i morgon, tack för att du tänkte på oss alla – och det är stora saker vi talar om då vi modellar detta. De mellanmänskliga aspekterna av ren vänlighet. Margareta Ribbing skriver att:
- individen fungerar i ett kollektiv
- gemenskapens koder
- viss anpassning till andra
- mellanmänsklig vänlighet skapar vänlighet
- det kostar ingenting men ger så ofantligt mycket av medmänsklighet
Och visst är det så. Ett endaste ord av missnöje och utsagt vrede och irritation från någon okänd som anser sig ha rätten att på bussen säga det som faller personen i fråga in kan skava av en hel del av den vänlighet och glädje som finns i oss. Jag tänker på att vi alla är ansvariga för våra ord och handlingar, i skolan krävs det av oss – ja, av oss vuxna. Det är vi som ger skavsårsord till barn och de är vi som öppnar upp inre dörrar av glädje och tillhörighet. Det är ganska enkelt egentligen. Om man tänker medvetet och medmänskligt.
– Jag är så glad att se dig!
I ord och gester.
Den fostran vi anser oss ha rätt att utöva kräver också att vi själva är och verkar i samma anda. Det är inte självklarheter utan medmänskligheter. Ett ord på vägen!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Tweets that mention I skolan – Mellanmänskligt beteende – något om hyfs mot elever « Anne-Marie Körling -- Topsy.com
Hej,
Mycket tänkvärt skrivet! Detta är något jag tänkt mycket på.
I höst kommer jag tillbaka till Sverige efter 4 år i Asien, där jag arbetat på en Internationell skola. Jag tänker ta med mig just detta som du pratar om, att öppet vara medmänsklig och bry sig. På skolan där jag jobbat de senaste åren välkomnades man alltid med How are you?, How was you holiday?, How is your family?. Som ny kollega fick jag ett enormt mottagande med How can I help you? Just tell me if you need anything! De visade stolta upp hur deras klassrum såg ut med motiveringar bakom allt. Sedan fick jag vara med under lektioner för att se hur olika lärare undervisade. Det var fantastiskt! Jag fick lära mig att ta för mig och våga ställa frågor.
Jag hörde en sommarpratare som just tog upp ordet sorry som används i många sammanhang i många länder. Han sa att vi i Sverige säger oj… eller kanske ursäkta. Detta är något att tänka på!
Själv blev jag grundligt utskälld av dottern, som har bott i England i fem år, efter det att jag frågade om vägen UTAN att inleda med det i hennes ögon fullkomligt nödvändiga ”ursäkta mig”.
Det gjorde lite ont, men samtidigt var jag stolt över att hövlighet ibland är mer än ord.
I min morfars betygsbok från 1914 står följande:
”Hövlighet kostar intet men uträttar mycket.
Visa aktning och vördnad för skolans lärare och lärarinnor! Följ skolans regler! Var hjälpsam mot dina kamrater! Tillåt aldrig någon att straffas i ditt ställe, ty det är fegt och skamligt.
Hälsa vördsamt och artigt på skolans lärare och lärarinnor samt alla, som du är skyldig hövlighet!”
Jag är glad att jag inte går i den skolan, där eleverna bara hade skyldigheter, och lärarna alla rättigheter på sin sida.
Vi som vuxna i skolan måste föregå med gott exempel. Om vi ska uppnå en hövlig värld så måste vi själva börja med att vara hövliga mot andra innsn vi kan kräva hövlighet tillbaka.
”Snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld, och oss själva” (ur Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn)