Läraryrket – Svartrockar, vitrockar och vi som är utan rock

Då får jag väl sticka ut hakan då. Här är den.

Jag läser lärohistoria, om fostran om de unga och hur den skiftat genom skoltiderna. Men det slår mig i all läsning om hur lite kraft den pedagogiska aspekten har betytt, hur lite lärandet har fått vara såväl fostrande som samlande. Det är som om pedagogiken inte klarar av sin självständighet.

Läraryrket har sin historia att hämta ur och i kyrkan. Och när läraryrket började frigöra sig från kyrkan så tycktes pedagogiken och yrket lärare inte ha tillräckligt på fötterna. Man behövde läkarvetenskapen. Det är väl gott så. Och det handlar om att få en kompetens man kan tyckas sig sakna, eller få kompetens och vetenskap utan att begära den. Klart att den renliga människan och hygienen hör ihop med sjukdomsbildandet och att fostran i renlighet undanröjer en hel del smittorisker.

Men jag ser inte att pedagogiken och lärandet tycks vara självständigt och ha ett eget värde. Borde den inte få vara det? Borde den inte respekteras som något självständigt. Skolan borde tala om innehållet i lärandet, om lärande, om lärandeprocesser och utveckla sin relation till uppdraget. Lärandet handlar inte om behandling eller sortering. Lärande handlar om lika rätt att lära och få ingå i lärande sammanhang oavsett.

Jag är allvarligt rädd för den diagnosinflation som råder i skolans värld. Självklart ska individen har sina redskap för att lära och där diagnosen behövs är den en del av redskapen för att kunna vara lärande i klassrummet. Det är inte frågan om att särskilja elever åt utan undervisa i ett sammanhang och i gemenskap med andra.

Lärandet och pedagogiken måste låta tala om sig. Svartrockar, vitrockar och nu är det dags att frigöra sig en aning – vi som är utan rock – börja tala om pedagogik, lärande och hur lärandet sker och äger rum. Vi bör hålla vårt fokus på det vårt yrke och vårt uppdrag ger oss.