I Vygotskijs klassrum är läraren en generös modell och en utlånare av sin kompetens. Det gör att eleven får lära av, genom och i olika takt. Det betyder också att eleven får upp ögonen för något eleven inte har något perspektiv till, eller vad bättre är, något som eleven vet något litet om och som läraren lyfter fram och gör något större av, vidgar och utvecklar. Läraren är oavgjort den som gör och verkar för elevens lärande.
Jag tänker också i termer av MED. Och grovt förenklat skulle vi kunna tänka så här kring lärarens roll:
- medlärande
- medlyssnare
- medspelande
- medtänkare
- medkännare
- medutvecklare
- medverkare
- medagerande
Det gör att läraren aldrig överger utan är med eleven. Likaså betyder det att eleven alltid är välkomnad. Hela interaktionen är i lärandets tjänst. Jag har alltid en inre karta som jag ritar upp under det att jag undervisar. Jag ser de elever som är mycket intresserade. Eleverna är också medaktörer och får genom sitt engagemang också med sig de andra. Men det är avhängt på var läraren lägger sitt fokus. Om fokus är på det som handlar om undervisningen och det som lektionen ska handla om så följer snart samtliga elever med i den. Det kan ta ett tag innan detta sker men undervisningen ska ha innehåll och när de har det och läraren tror på såväl sitt innehåll som sin roll för den lärande så utvecklas en klassrumsrörelse mot just detta. Då är undervisningen och elevernas aktioner mot den i fokus.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vad bra du beskriver HURet.
Det är ju så att eleven alltid uppfattar HUR du gör för att lära ut och därmed förväntar sig eleven att läraren kan sin sak. Lärare kanske gemen tänkt för mycket på VAD de lär ut och för lite på HUR de lär ut. Det är ju det som kommer att avgör elevens HAR lärt sig. Och HAR består av dubbelt så många bokstäver från HUR än VAD.
Pluras tankar kring hur tjänster utförs och hur mottagaren tar in kunskap.