Skolan börjar omedelbart att tala hinder då utvecklingsfrågor är på tapeten.
Men… säger vi snudd på unisont. Och så hittar vi våra förklaringsmodeller som gör att det nya blir förpassat i ett vaccum. Ett av hindren är att vi är ensamma och det nya känns för nytt. Istället för att aktivera upp den förförståelse som vi behöver för att knyta an till det nya.
Innehållets relation till oss och det vi redan gör.
Vi kan säga – Jag kan ingenting om nätet! och så förhåller vi oss till den tanken inom oss själva. Om vi känner skam inför vår oförmåga så börjar vi agera ilsket och frånstötande inför dem som vill, vågar och kan. Vi är så mänskliga. Men professionen kräver att vi tar oss an det vi ska. Låt oss bena i att vi inte kan nätet och inte vet vad vi ska undervisa elever om där. Vi kan börja med att tänka oss hur vi själva använder nätet. Låt oss göra en tankekonstruktion. Vi är i lärarrummet. Alla får säga sin sak om nätet. Vi dokumenterar det som sägs:
- Jag använder facebook, ja faktiskt dagligen.
- Jag googlar information.
- Jag lade upp hela min semester via nätet.
- Jag mailade och mailar dagligen.
- Jag ser film från TED.
- Jag ser youtubefilmer.
- Jag gör egna filmer till youtube.
- Jag bloggar.
- Jag läser bloggar.
- Jag får nyhetsbrev från Skolverket och Skola och Samhälle.
- Jag chattar…
- Jag spelar world of warcraft… och jag spelar…
- Jag har kastat ut TV och ser PlayRapport…
- Jag och min mobil är ett.
- Jag har allt på min mobil.
- Jag älskar tekniken – vad vore jag utan nätet – jag…
Om vi gör detta får vi en hel del att diskutera inom kollegiet. Det betyder också att skolans resurser görs tydliga. Det betyder att vi genom en ställd fråga kan komma åt våra föreställningar om vår okunskap och se det kollektiva lärandet som finns inom kollegiet. Det är lärarens gemensamma styrka. Det betyder också att vi får se varandra. – Jaha, hon spelar World of Warcraft… han har allt i sin mobil osv. Mycket sällan hämtar vi information av de resurser vi HAR i skolan. Och orden – Jag kan inte… måste motas i grind. Det är inte sanna ord. Under ytan vilar kunnande. I sann Vygotskijanda ordar vi självklart om det vi kan!
Sedan anammar vi det gemensamma – och delar med oss. Läraryrket är i sig ett ensamjobb, men vi skapar våra ensamheter, om vi fokuserar på frågorna kan vi utveckla ett gemensamt lärande också i kollegiet. Jag vill tänka kollegialt. Jag vill tänka att hjulet redan är konstruerat. Frågan vi ska ställa oss är hur ska vi rulla hjulet nu?
Läraren är själv men inte ensam! Lärarens lärandeprocess ska också omslutas av vill, vågar och kan. Skolans läroplan är generös mot yrket. Befolka HUR!
Jag tackar Skolverket för en generös diskussion i yrkesfrågorna.
Jag blir nyfiken på vad eleverna skulle säga om deras sak på nätet. Jag undrar nyfiket och jag ska nyfiket ta reda på hur de tänker. Vad gör eleverna på nätet? Jag dokumenterar det eleverna för fram med hjälp av projektorn i klassrummet och mina fingrar på skolans tangentbord. Vi ser varandras nät växa fram, bokstav för bokstav. Det blir en lärakänna-övning i skolan.