Frågvisa ungar som frågar samma fråga om och om igen…

En del klagar på frågvisa barn – vad ska man göra med dem!

Göra det barnen frågar om – svara!

Frågvisa ungar som ställer samma fråga om och om igen är inte nöjda med svaret. Så enkelt är det! Därför ska man inte säga – sluta fråga. Man ska utveckla sina svar. Och det mångfaldigt. Det handlar om att svara såväl med inlevelse, fantasi och kunskap. Vill ett barn veta så börja leva svaren!

Det vilar i den vuxnes ansvar att främja frågekulturen! Sluter vi frågan så förringas svaren! Eller omvänt – frågan är alltid stor. Svara öppet och i samspel med barnet!

Skolan skulle kunna bygga läroplan kring elevernas frågor – jag skriver om det imorgon!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Frågvisa ungar som frågar samma fråga om och om igen…

  1. Jan Lenander skriver:

    Du har säkert någon tanke om hur du är rättvis när flera barn frågar och något sätt att hantera att du har bråttom iväg till något annat. 😉

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Be dem skriva upp frågan så att jag kommer ihåg den. Jag skriver också ned barns frågor. Det är ett sätt att dokumentera intresse.

  3. Anne-Marie Körling skriver:

    Frågor ser jag som Vygotskijingångar… ska förklara det senare – men att dokumentera elevernas frågor är att ta frågor på allvar. Om jag inte svarade på din fråga skulle du nog betrakta mig som en ganska ointresserad person. Dock måste jag själv få förvalta tiden för svaret. Alla frågor har heller inte omedelbara svar. Jag är också gärna med och grubblar på vägarna till svaren som finns i eleverna. Därför svarar jag inte utan försätter mig i undran tillsammans med dem. För i frågan finns det en rik tanke. Den vill jag komma åt.

  4. Josef skriver:

    Så viktigt och roligt med frågor. Dessa frågor fick jag inför det nya läsåret. Stort, brett och svindlande!
    http://tegelbobarn.se/?p=1195

  5. Maria skriver:

    Jag vill så gärna bli skicklig på det du säger, att grubbla på vägarna till svaren som finns i eleverna, att försätta mig i undran tillsammans med dem. Brukar försöka träna hemma med egna barnen, men de blir så otåliga! De vill genast ha ett svar på vad jag tror eller vet. Det är svårt att hitta rätt nivå för grubbleriet, så att det inte blir tydligt att jag sitter inne med en version av ett svar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.