Tomas Tranströmer skriver i sin bok ”Minnena ser mig” om hur han räds en händelse och dess följder. Att hans mamma ska tala med rektorn och att hans tid i skolan skulle bli ett helvete. Inte någon gång nämner Tomas Tranströmer de andra eleverna. Han räds lärarkåren.
Jag minns:
Jag reste som mycket ung, faktiskt 13 år, till Amerika själv och ensam. Det låter märkligt och det är en lång historia gömd i den första resan. Jag reste ifrån något för att finna något annat. Jag var ensam och mycket modig. Det var på den tiden då Amerika inte var något allmänt resmål. Det var ovanligt. Att jag reste ensam var också mycket, mycket märkligt. Men jag gjorde det. Varför kommer jag berätta i mina memoarer. Nåväl, väl där hankade jag mig fram på en mycket hjälplös och meningslös skolengelska. Jag kom inte särskilt långt med ”Yes a cup of tea would be lovely dear”. Jag kom överhuvudtaget ingen vart med att kunna benämna allt omkring mig i presens. Jag kom ingen vart med min skolengelska. Men jag lyckades erövra vardagsengelskan. Och jag blev en väldigt pratglad 13 åring. Chicago och Dundee blev mina hållplatser. Till dessa platser reste jag varje sommar. På egen hand och till något helt annat.
På hösten i årskurs 8 kom min svensklärare på mig med att läspa. Jag läspade något så hejdlöst tyckte han. Han störde sig på det. Jag hade fått med mig det där fiffiga -th-ljudet från engelskan och rakt in i mitt svenska uttal. Till saken hör att denna lärare inte kallade oss elever vid namn. Nej, vi hette
– Den tjocke
– Den långe,
– Den korte,
– Den…
och många, många i klassen led för att få sina ”lyten” offentliggjorda. Det var hemskt. Den dagen då min lärare i svenska sa inför hela klassen:
– Anne-Marie läspar så jag har anmält henne till talkliniken!
visste jag själv inte om att jag läspade. Jag var en pratglad tjej i den bräckliga tonåren, och i ett med mitt språk, det där sköra uttryckssättet och orden som faktiskt var jag. Och nu så var detta helt offentligt i klassrummet.
ANNE-MARIE LÄSPAR!
På rasten ville alla att jag skulle säga: Sju, sjutton, sjörövare, sjunka, sjunga, sjutusan, sliten, snömodd… ja alla s-ord i hela världen. Namnet Susanne blev i min mun världens gulligaste ord. Men jag stod inte ut. Jag visste inte om något om mitt sätt att tala, ingen hade påtalat att jag läspade. Nu var det en stor offentlig sak. Och alla prövade mig och mitt uttal gång efter annan.
Väl hemma talade jag med min mamma. Min mamma var en mycket klok mamma i somligt och väldigt bejakande i det som hon tyckte var spännande och annorlunda. Jag frågade denna mamma, latinare och språkvårdare, ordmarkör och ordletare, om mitt uttal.
– Och ja… faktiskt … nu när du säger det Anne-Marie så läspar du en aning! men som den mamma hon var tyckte hon inte att det var något problem utan att det hörde samman med att jag varit i Amerika och läspat fram ord helt korrekt där.
Men jag sa att jag absolut aldrig mer skulle gå till mina svensklektioner. Inte förrän den där läraren slutade upp med att kalla alla elever efter lyten och andra hemskheter. Jag måste markera. Min mamma ringde rektor och berättade om mitt beslut. Det bestämdes att Anne-Marie inte skulle gå på svensklektionerna förrän läraren hade bett om ursäkt och slagit in på en annan bana. Jag vet att klasskamrater grät på kvällarna över lärarens språkdräkt. Jag hade tröttnat.
Det blev flera veckor där jag inte gick på lektionerna i svenska. Mamma som var långt mer utbildad än min lärare i svenska tog sig an uppgiften att utbilda mig. Jag gick på samtliga andra lektioner. Rektorn höll om mig. Alla talade om mig i den skolan. Varenda lärare diskuterade mitt avståndstagande.
Jag tror det gick tre veckor. En söndag ringde telefonen hemma. Min mamma svarade. Hon talade lugnt och sansat. Läraren var djupt olycklig. Han ville att jag skulle komma tillbaka. Det var rätt det jag sagt och det jag tänkt. Han tänkte ändra sig berättade han. Han ville tala med mig.
Jag tog motvilligt luren och svarade. Läraren grät. Han bad om ursäkt. Han ville att jag skulle komma tillbaka. Jag sa att jag kom – på ett enda villkor – att han aldrig någonsin mer uttryckte sig nedvärderande om någon av mina klasskamrater. Om han gjorde det skulle jag resa mig upp och gå.
Jag kom tillbaka till lektionerna i svenska. Min lärare fortsatte sina lektioner och sin undervisning. Vi hade koll på varandra läraren och jag. Jag respekterade honom ofantligt efter detta. Jag kom till och med att tycka om honom. Jag läspade mig igenom mitt liv.
Än idag kan jag läspa. I rena rama ivern! Jag ser det som en rest av en svunnen tid. Jag accepterar mitt språk. Jag gläds åt att jag är jag. Språk är känsliga saker. Det är så intimt sammankopplat med den man är. Jag är mitt språk. Jag bokstaverar mitt namn. Jag blir någon i det språk jag har och äger. Jag kan inte låta någon begränsa mig. Tvärtom. Jag kan tala för någon och något. Och det har jag alltid velat göra.
Modig? Jag? Näe knappast! Mitt hjärta slog hårt i mitt bröst. Men jag hade förebilder. Min morfar!
Fin historia, tack för att du delar med dig.
Jag har en liknande från nutid och universitetsvärlden. En lärare fick en fråga från en student varpå han tittade på henne och utbrast ”Lilla gumman…” och sedan gav någon typ av svar. Det här var en mycket kompetent och respekterad lärare och hans sätt att bemöta frågan var helt oväntat. Vi var flera som gick ifrån lektionen smått brydda. Nästa lektion gick en av mina vänner fram till läraren innan han började och poängterade att hon inte tyckte det var okej att säga som han hade gjort. När han sedan började lektionen berättade läraren att han hade funderat hela veckan på sitt uttalande och han bad väldigt mycket om ursäkt.
Efter detta växte läraren i anseende hos mig. Han gjorde ett misstag och bad sedan om ursäkt inför en full föreläsningssal. Det är tyvärr alltför sällan med ser det.