Debatten om SET är igång och det är behövligt. Kanske är den viktigaste frågan den – hur skolor utan reflektion och diskussion låter något ta sig in oprövat. I skolan finns personal som bör få lyfta och fundera fritt kring det som det sägs att vi brister i, inte genomför och att vi plockar in material oreflekterat och osorterat. Jag tycker det är skrämmande. Skolan borde diskutera öppet och demokratiskt och också genomföra inre modeller för hur att utveckla värdegrund, läroplan och kursplaner. SET tog vi utan diskussion. De som ifrågasatte, dit hör jag, fick inte orda så mycket om det. Det tycker jag är mycket allvarligt.
Här är Lärarnas Riksförbund; Zorans tankar!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag är förbluffad över att det har tagit nästan 10 år innan detta kommit fram. Många lärare (inklusive jag själv) har kritiserat livskunskapens varande i många år utan att få gehör. Hur är det möjligt att en skola kan satsa så mycket som en hel lärartjänst i tid på ett ämne som inte finns….Äntligen lyssnar någon.
Jag är väldigt tveksam till SET eftersom det, precis som du skriver, är en helt obeprovad metod. När jag har hört lärare prata om SET låter de nyfrälsta, helt utan ifrågasättande reflektioner som är så himla viktiga!
Håller med! Det är inte bara skolan själv som kanske varit lite för okritisk. Det är också förvånande att inte fler föräldrar funderar, frågar, reagerar, sätter sig in, sätter gränser och ryter till kring vad livskunskapen innebär och innehåller.
Föräldrar till alla ”vanliga barn”, men speciellt alla oroliga barn, ledsna barn, deppiga barn, med eller utan funktionsnedsättningar och särskilda behov. De få föräldrar som gör det blir lika lite uppskattade och inbjudna till en konstruktiv dialog som er lärare.
Och hur stämmer det med livskunskapens syfte, att vi vuxna inte vågar diskutera det som tydligen anses ”livs”viktigt?