Körlings Adventskalender 4: kaka

– Ta en kaka, säger man oftast. I alla fall förr i tiden. Men nuförtiden säger man inte så. Man tar sig en kaka om man vill ha sig en kaka. Och det kanske inte är så roligt egentligen. Den som bjuder kanske ska få bjuda. – Ta du en kaka till, säger den som vill att man ska ta en kaka till. Det blir så vänligt och smakar så gott. Men då undrar man varför man bara får ta en kaka, eller kanske ta en till, då den mest sålda kakbakarboken talar om 7 sorters kakor. Och talet 7 får mig att tänka saga och myt. Talet 7 är ett sådant vackert fantasital. Därför fantiserar jag om de kakor jag kan få äta:

• Krusmyntas mintkakor med extra mycket av allt som är så där smetigt gott! Krusmynta heter kakorna för man måste alltid lägga till ett personligt namn på kakorna. Då blir kakätandet liksom knutet till en relation. Icke namngivna kakor kan vara svårt att källförklara och källbeskriva. Jag älskar också källankritiken då det gäller kakor: Krysmyntas kakor är det godaste kakorna tycker jag!

• Alvars finska pinnar med extra mycket trä i mjölet. För visst blandades bark i kakorna också. Jag tänker genast på kalla finska vintrar och hur en kaka av det barkigare slaget måste ha varit något att sätta tänderna i. Jag funderar en kort stund över varför de inte heter svenska pinnar, eller danska pinnar. Men om vi talar danska pinnar tänker jag mest på en dansk skalle. Jag undrar alltid vem som var skallen!

• Gumman i Hattens underbart skira pepparkakor som är så tunna att de nästan inte går att förstå att det fanns någon deg innan jäsprocessen och ugnsvärmen gjorde sitt till. Sådana pepparkakor smälter på tungan. Man tager genast fler än en, man tager inte heller sju, man räknar snällt med att det finns andra himmelska talsorter som gör att man får mumsa i sig pepparkakorna fritt och utan att ens räkna. Jag skulle gärna äta ett dussin eller fler!

• Mormors chokladsnittar av det mörkare slaget bakade på vit marmor och frambakade av rynkiga mormorshänder. De här chokladsnittarna fick man inte ta fritt men de fanns i en kakburken i serveringsgången och därmed utom synhåll. Vi barn hade en lek och det var att springa runt, runt, runt, och då passerade man lämpligt nog serveringsgången och kakburken vilket gjorde att fler kakor försvann utan att de ens blivit upplagda på något serveringsfat. Som tur var bakas mormors extra mörka chokladsnittar varje dag av samma skrynkliga och vackra händer.

• Mina egna fantastiska bakverk av sorten det blir vad som kommer ut. Jag blandar gladeligen samman lite av det man haver hemma, och tänker Kaijsa Warg och plockar in både ditten och datten. Det är därför mina kakor aldrig kommer i receptsamlingar för de är så interaktiva tillsammans med mitt skafferi. Om jag har något som jag kan proppa ned i smeten så gör jag det. Men det som sedan blir efter att de varit inne i ugnen och förvandlat sig till något oidefinierat – det är inte mitt ansvar. Det ansvaret förskjuter jag direkt till ugnen!

• Om man då frågar någon vad de tycker om för kakor svarar en del genast NAPOLIONBAKELSE. Jag funderar mycket över hur Napoleon kom in i en kaka. Jag ser mig honom stående med handen innanför jackan och se ut över något som inte alls likande ett kakrike. Jag tänker också hur namnet inte riktigt går att förstå här. Sedan funderar jag på om den jag frågar verkligen vet vad en kaka är för något. Då inser jag att jag inte heller riktigt vet vad en kaka är för något. Men jag vet att jag tar en om någon frågar mig – Ta en kaka, ta en till!

Så dagens ord är helt enkelt välbakat, gott och kanske inte alls – EN KAKA!