Det var när jag kom hem och prövade min medicin som jag insåg att jag kanske skulle läsa på en aning innan. Det blev en helt märklig läsupplevelse där jag var en av de som led av något besvärligt svårt och därmed skulle behandlas ordentligt. I beskrivningen fanns också en liten karta över hur medicinen var uppbyggd. Jag insåg att jag tillhörde en del av befolkningen som reagerade i avikelsefältet. Det roade mig.
För att inte trötta ut er så får ni ett axplock ur beskrivningen. Jag insåg med ens att jag är glad att jag möter översättare och yrkesroller som bättre förstår och aktivt kan förklara i mötet med mig.
Här ser ni det hela, alltså delvis:
Substansen är svårlöslig i vatten (1mg/10 ml) men den är lättlöslig i metanol (2g/ml).
Det jag tycker är så underbart det är att texten är så angelägen för mig att jag verkligen vill förstå och att jag faktiskt har medicinen i min hand och kan tolka mina egna reaktioner utifrån något faktiskt. Jag är alltså i utvecklingszonen. Från handlande till tänkande. Jag behöver min praktik. Den sätter texten i kontexten. Genom att faktiskt göra det som doktorn säger verkar texten på ett inre plan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Lättlöslig i metanol (träsprit, blindhet, …), det känns inte som speciellt praktisk att den är lättlöslig i något så giftig. Kan den vara lättlöslig i något mindre giftigt ……