Jag ställer mig själv en aning frågande – Vad är egentligen coachning och vad är syftet med coachning? Vad ska resultatet av coachningen bli? När kan resultat av coahning märkas? Hur ser det ut i början, vad är ingången i coachningen och hur ser utgången ut? Vad betyder skillnaderna då dessa uppträder?
Ja, alla dessa frågor ställer jag mig då jag avslutar min tid med Tv-serien 9A.
Jag tänker att coachning aldrig kan vara att ta över en lärares undervisning utan lyfta den och hjälpa till att synliggöra möjligheterna och hindren för den, stötta och bidra till att eleverna upplever relation till ämnet och hjälpa lärarna att upptäcka det när det sker, och hur eleverna förhåller sig till lärarens fokus, att läraren ser sin betydelse för eleverna, värnar relationen såväl till eleverna som ämnet.
Det är inte coachning att döma ut en lärarens undervisning och prisa sin egen. Däremot att lotsa läraren genom de svårigheter som uppstår, skapa ryggrad kring innehållet, göra skärpa kring fokus och stötta den lärare som i vardagen står eleverna allra närmast. Också den lärare som ska stanna kvar med klassen.
Jag önskar att jag hade fått ta del av fler undervisningar, alltså den där lärare visar hur de undervisar och hur pedagogerna visar fram styrkor och möjligheter ur den, samt hur detta verkar för eleverna och elevernas lärande utveckling. Jag önskar också att jag kunde få ta större del i de frågor som pedagogerna utmanar lärarna med. För min del har jag sett proven, och hur resultaten har utvecklats men saknar detta viktiga hur detta gick till.
Jag känner en viss sorg över det jag tagit del av. Varför kan jag inte förklara. Det är något som går förlorat för min del. Något så väsentligt som lärandet och detta att utmana lärandet i klassrummet. Jag har också sett att eleverna endast arbetat med papper och penna, sällan de stora muntliga diskussionerna, utan snarare de ensamma huvudena över ett papper med frågor. Jag hör också hur lärare använder ”känslan” i bedömningarna utan att se till det faktiska lärandet som faktiskt har ägt rum och detta i relation till vad lärarna har undervisat i.
Jag tycker att pedagogerna är goda och mycket kompetenta lärare, och jag tror att alla lärare i serien faktiskt har varit modiga nog att bjuda in över klassrumströskeln och fått se sig själva reduceras till bifigurer.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
WORD. Som kidsen säger. Känner några fantastiska lärarcoacher som har en diametralt annan inställning än vad som synts på TV. Tråkigt för det är ett utvecklande arbetssätt, men vem vill vågar bli coachad efter detta…
Så kloka ord! Jag känner att det du sätter fingret på är ungefär det som gör mig så sorgsen de gånger jag sett programmet.
Det är skönt att det är över!
Normal tycker jag om att bli förd av film – här car det för grovt.
Viktiga frågor du reser Anne-Marie! Men all min erfarenhet av att träna männikor bygger på en situationsanpassning. I värsta fallet kan det vara så att man måste ”ta över” för att illustrera vad som behöver göras.
Samtidigt kan jag hålla med om att det var mycket fokus på summativ bedömning och för lite formativ sådan i Klass 9A.
Utöver det funderar jag över om vi sett samma program. Kolla mina funderingar här
på min blogg under inlägget ”Fortsättning följer”.