Det är ett så underbart vackert ord – Inlevelse. Om man leker med ordet kan det betyda att något yttre – något som man kan leva i – ska in och inlevas. Det är det yttre som lever sig in. Om det yttre är något starkt och lockande så tas det in och kan inlevas. Inlevelse är alltså något som kommer utifrån och påverkar mig så starkt att jag känner inlevelse med detta och för detta.
Inlevelse förklarar ordboken – förmågan att leva sig in i något. Det handlar alltså om en förmåga. Då betyder det att något i det yttre, låt oss kalla det – god undervisning, intressant innehåll, lek, litteraturinnehåll, gemenskap – kan försätta oss i inlevelse och utveckla våra förmågor att leva sig in i.
Inlevelse har också med människor att göra. Jag ser att du känner, tänker och det du berättar om skapar bilder inne i mig, tankar och omtankar om dig, jag kan leva mig in i det du berättar.
Lgr 11 skriver: Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse (Läroplansord från sidan 4).
Det låter så vackert. Betydelsefulla blir orden då vi gör dem verkliga i våra skolvardagar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Väldigt vackert ord! Den klassiska frågan är om det går att förena med distans?
Att vara i något men samtidigt se sig själv utifrån… Ungefär som lek?
Lek är väl en inlevelseakt! Må gott Mats! /A-m
Ett ord som är ytterst betydelsefull just på svenska. Trots motsvarande begrepp på andra språk med översättningen tappas en smula av värden som detta vackert ord bär på.
Det fiffiga med det svenska språket – att sammansatta ord.