När pedagogiken lämnar skolan!

Jag läser artikeln ”Hem till skolan” av Maciej Zaremba i DN söndagen den 3 april 2011. Jag vill också välskrivna artikel av Björn Kindenberg och tillföra mina tankar kring skolan som artikeln beskriver.

Jag har läst artikeln med en slags pedagogisk förtvivlan. Jag tycker att artikelförfattaren har fångat något väsentligt – i den berättarform som hela artikeln har – en slags förtvivlad röra kring och om skolan som inte går att riktigt beskriva men som texten i sin gestaltning synliggör.

Jag läser in de hoppiga inslagen som skolan är och blir, varvat med den organisation som inte bär kring lärandet, lärare som söker samla sig kring sina ämnen men får sina mötesplatser borttagna, böcker som undervisas ur byts ut, där såväl lärare och elever överges av skolan,  där elever lämnas vind för våg i feltolkade begrepp som självständigt arbete eller grupparbeten kring teman – begrepp som tagits mer ur luften och omsatts utan omtanke om huvuduppdraget – att lära och vara lärande och fortsätta att vara det. Där lärare inte får vara lärare! Där lärare lämnar skeppet skola. Därför att professionen inte får verka där.

Återigen – det som äger rum i skolan är mycket långsamma processer, ständiga rörelser men med noga överväganden – att arbeta mot mål, utvärdera, summera, analysera och utveckla vidare. Lärare och elever ska aldrig någonsin överges och lämnas ensamma. Lärare ska utvecklas i samspel med kursplaner och läroplaner. Elever ska ha stor och rik tillgång till samspel med lärarens kunskaper och förmåga att undervisa, samt att i gemenskap med andra, både lärare och klasskamrater, utveckla sitt lärande.

Skolans brist på rätt fokus, det som handlar om lärandet och ansvaret om densamma och dess aktörer, brist på organisation som bär lärare och elever, organisation som stöttar och följer skolans hela arbete och gör allt för att värna uppdraget att ge varje elev en undervisning som betyder något, skapar sammanhang och mening och som möjliggör för eleverna att också tro på en egen framtid.

De tankar jag får av artikeln är många men lärarrollen lämnar jag åt det innehåll jag läser hos Björn Kindenberg:

ANSVARET

Jag vill att ansvarsfrågan ständigt ska aktiveras. Som lärare är jag ansvarig. Som rektor är jag ansvarig. Frågan är hur ansvaret ska synliggöras och medvetandegöras. Kanhända behöver vi ett ordentligt och medvetet fokus att ansvara kring. Jag skulle vilja se att vi alla samspelade kring lärandet. Vi har också styrdokument som gör att ansvaret blir möjligt att ta och faktiskt begränsas till styrdokumentens uppdrag och läroplanens värdegrund och kan och ska utvecklas i relation till och med eleverna. Ansvaret vilar hos oss alla i skolan. Och genom ansvarstagande kan eleverna utveckla sitt. För det är eleverna som ska öka sitt ansvar över sitt lärande. Hur kan de göra detta om ingen annan riktigt visar vad ansvaret vilar och hur det ser ut? Och kring vad?

SKOLANS BEGREPP och VIKTEN AV PEDAGOGISKT SPRÅK

Då det gäller ord som används i skolan och om skolan tycker jag att vi absolut ska lära oss att tala om skolan. Jag läser om rektorn som ska göra en ”turn-over” och skräms över att det slarvas så om vad det är som ska vändas om utan relation till vad som ska förkastas, sparas och vidareutvecklas. Jag saknar pedagogiska förklaringar och ord som vilar i en pedagogisk verksamhet och i professionen. Det är en brist att inte skolan tar begreppen på större allvar. En rektor kan aldrig någonsin bli en platschef!

ORGANISATION

Skolan är en mötesplats skriver läroplanen Lgr 11. Lärare måste mötas och kring ordentliga frågeställningar, kanske på uppdrag av en rektor som vill veta hur lärare tänker kring pedagogiska frågor. Vi har en stor källa att problematisera kring – låt oss ta begreppet ur Lgr 11 – skolan ska vara generös! Det är en stor fråga att aktivera i dagens skola. Vad är nu generös? Varför ska skolan vara generös med? Vad betyder det i våra verksamheter?

Skolans organisation behöver stringens. Organisation ska främja lärandet. Den organisation som framstår i artikeln ”Hem till skolan” brister i kontinuitet, vision och ledarskap. Då ledarskapet inte fungerar syns det i skolans alla led – det drabbar varje enskild elev. Läraren hindras och förvirras i en organisation som hänfaller åt minsta vink som kommer utifrån utan att själv förstå sitt innanför – alltså sin egen skola.

STYRDOKUMENT

Jag saknar alltid styrdokumenten. Var är relationen till dem? Var syns dessa? Var är skollagen? Var är läroplan? Var är kursplanerna? Hur syns lärandet och kommunikationen kring lärandet utifrån den organisation som ett styrdokument kan erbjuda av gemenskap och utvecklande diskussioner. Var är professionen språk och gemenskap?

AKTÖRER SOM VILL TJÄNA PÅ SKOLANS OFÖRMÅGA

Jag bedrövas av skolan som handlingsförlamad koloss som mycket lätt kan påverkas av kortsiktiga åtgärder utan reflektion och pedagogisk förankring. Om skolan inte själv har några egna ben att stå på, ens vågar stå på egna ben, så blir det möjligt för bristtänkandet att slå rot vilket gör att skolan blir en öppen plats att sälja in lösningar, eller låt oss säga om vi vill slarva, turn-overs.

SKULDEN OCH FÖRKLARINGARNA

Vi har vant oss vid att skuldbelägga eleverna. De är roten till problemen i skolan. Om bara eleverna ändrade sig… Om vi inte hade så många problem… Om det inte vore för att eleverna uppförde sig … Vad gör man med elever som har … och då betygen inte blir höga så är det alltid, alltid eleven som inte kunde bättre – aldrig undervisningen som inte gav alla elever möjligheter. Ansvaret återigen! Och elever som inte lyckas tillåts heller aldrig någonsin att göra det.

Det krävs en långsam och medveten förändring av ansvarsfrågan. Om allt förklaras som elevernas brister och inte i professionens ansvar kommer ingen utveckling att ske. Vi lärare kommer bara fortsätta att idealisera de elever vi minns att vi hade en gång hade och dem vi drömmer om att få.

ATT ÄVENTYRA SKOLANS VÄRDE

Om skolan inte vågar stå för sitt innehåll och sin verksamhet – utan nyckfullt ändrar metoder och experimenterar med sitt innehåll går något förlorat. Skolan är också något konstant, något slags tryggt återkommande med raster, mattider, lektioner. Det är en struktur som också skapar trygghet. Det går inte att vända den pedagogiska kappan åt alla nyheter för att de är nyheter. Det behöver inte vara antingen eller utan både och. Men med varsamhet om det som är skola och det som äger rum i denna skola – dvs – det lärande som blir till där. Eleverna har daglig rätt till sin skola och till sitt lärande. Det finns ett värde i skolan. Skolans egenvärde. Jag undrar hur vi tillsammans kan polera fram detta egenvärde?

SKOLA?

Allt som kan kallas skola har en omtanke om dem som är där. Det ska inte finnas uppförsbackar för de som inte kan, däremot gärna uppförsbackar för det som är svårt och kan erövras, det vi kan kalla utmaningar men dessa ska vara just utmaningar och inte dela eleverna i grupper som kan och inte kan. Skolan bör vara en värdig möjlighet för var och en av eleverna. Också för var och en av oss lärare.

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Sorg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på När pedagogiken lämnar skolan!

  1. Vicktoria B skriver:

    KäraA-M, du fantastiska kvinna, som du inspirerar och gör skillnad.
    Stor varm Kram,
    Vicktoria

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Det tackar jag för Vicktoria! A-M

  3. P skriver:

    Du och Maciej skriver om en skola i fritt fall. Det är som om de ansvariga i Kävlinge slutat ta skolan på allvar. Som om de leker skola fast utan den seriositet som präglar barns lekar. Som om de säger: Vi kan hitta på vad som helst för det vi gör saknar betydelse. Uppgivenheten har tagit tag i de ansvariga i Kävlinge. De rycker på axlarna och tycks säga skit samma! I motsats till dem präglas dina idéer av stort allvar och en tro på att skolan har betydelse. Tack.

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Jag tror inte att skolan är i fritt fall. jag tror att skolan har en uppförsbacke. Jag tror också att många goda krafter kan putta på och sätta allvaret i fokus. Lärare har samlats kring elevernas lärande förr – ta bara den lärarkår som stegade in till nobelpristagaren Selma Lagerlöf och ”krävde” en ny bok i ämnet geografi så att lusten att lära kunde erbjudas ur boken – inte tvingas fram ur eleverna. Lärare gav också inititativ till Sagabibliotektet. Svenska skolbarn fick böcker och litteratur för att lärarna insåg att katekesen inte längre fungerade och läsningen inte erövrades som den skatt den kan vara.

  5. Anne-Marie Körling skriver:

    Skolan i Kävlinge är definitivt inte en skola. Den är i fritt fall och skriver själv ut sig ur skolhistorien. A-M

  6. Jan Lenander skriver:

    Kävlingeskolan blev en skola i helt ”fritt fall” men fortfarande är huvuddelen av svenska skolor inte sådana utan fungerar riktigt bra. I många skolor har man insett att förändringar måste förankras i lärarkåren. Det moderna ledarskapet fungerar så, lärare vill förbättra sig om de ser vägar dit och slutligen ett gammaldags ledarskap som inte lyssnar kommer att göra misstag på misstag. Kävlinge är ett exempel på uselt ledarskap, där man inte tagit reda på vilka förutsättningar som krävs för de förändringar man genomför. Den enda vägledningen när det gäller vilka undervisningsformer som ska användas är däremot att alla undervisningssätt behöver sin kompetens, sin förankring och en planering som tar hänsyn till detta.

  7. Sara S skriver:

    Folkpartiet står för en nykonservativ skolpolitik som går ut på ökad styrning av skolan och klassrummet, centralisering, ökat fokus på prestation (istället för kompetens) och ett mer komparativt perspektiv.

    Socialdemokraterna står för en nyliberal skolpolitik som gått ut på decentraliseringar, individuella arbeten, osynlig och relativistisk pedagogik och marknadstänk – vilket sammantaget lett till en stark medelklassdominans.

    Vänsterpartiet i sin tur står för en terapeutisk skolpolitik, också den grundad på osynlig och individualistisk pedagogik, men kompetensinriktad, problembaserat lärande och en progressivistisk kunskapssyn. Även den en modell som skapar osäkerhet för arbetarbarn och leder till medelklassdominans.

    Jag skulle istället vilja se…

    * Tydligare kunskapskriterier
    * Mindre specialisering och mer baskunskaper
    * Mer struktur i skolan
    * Vygotskyansk pedagogik
    * Mer kollektivism i pedagogik och skolans utformning (inkl. fler internatskolor!)
    * Mer samarbete och krav på att elever ska ta ansvar för varandra
    * Läxläsning i grupp, mixade efter kognitiv kapacitet (som i Kina och Sydkorea)
    * Mer kritiskt tänkande och kunskapsteori
    * Praxis-orienterad kunskapssyn (förening teori och praktik, det senare har haft en allt för underordnad roll i skolan)
    * Minskad konkurrens (inkl. att minimera de nationella standardiserade testen)
    * Bonus till lärarlag som lyckas höja elever till godkänd nivå

  8. Anne-Marie Körling skriver:

    Vi måste berätta om skolan! Vi måste sätta ord på skolan vi är vid. Vi måste berätta!

  9. Tack för ett långt, fint inlägg! Jag kan bara instämma i dina tankar om elever och undervisning.

    Precis som du hajade jag till inför det malplacerade ordet ”turn-over”. Det är viktigt att fundera över vilka ord vi använder om skolan. Skulle man hitta en trädgård i totalt förfall efter år av vanvård, skulle den trädgårdsmästare som sade sig vilja göra en ”turn-over” på några veckor bli utskrattad.

    Att ”vända” en skola (om det nu ens är den metaforen man bör använda) tar år. Jag är mycket skeptisk till den reportagedramaturgi som beskriver en skräckskola, därefter presenterar en hjälte (en forskare, en metod, en rektor eller vad som helst) och till sist utropar ett lyckligt slut (efter en termin var 96% av eleverna godkända i kärnämnena).

    Sådana historier är myter. De kanske behövs för att motivera till förändring, men i verkligheten anar man genast oråd. Vad för kunskapssyn ligger bakom detta? Hur kan en elev gå från att kunna inget, till att ha goda kunskaper på bara några månader? Är det egentligen närvaro, uppförande och alla rätt på glosförhöret som tagits till intäkt för ett MVG?

    Ska man reflektera ännu djupare så behövs väl både myterna och tvivlet på dem. Det är de båda som leder till varaktig förändring. Så på det sättet behövs båda Zarembas, min, din och alla andra lärares och skolengagerade människors röster.

    Allt gott! /B

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.