Det går utför med svensk skola och elevernas resultat! Jo, så tycks det vara. Kanske vi ska ta kälken och börja dra upp den. Vi måste det! Ansvarsdra och ansvarstaga!
Vi bör alltså:
- Dela med oss av våra profesionella kunskaper mellan varandra. Öppna klassrummet för lärare och rektorer. Visa hur vi kan undervisa och hämta kunskap och skapa relation till kursplanerna och läroplan.
- Utveckla samarbetet med varandra inom skolan. Skjuta Jante utanför skolportarna och se vad lärare gör som lyckas. Vi har inte råd att stänga in oss och gömma oss i en lärandeorganisation som kräver att vi utvecklar ihop och tillsammans. Vi måste våga vara okunniga och oförmögna. Erkänna att vi vill lära oss – vi lärare!
- Karriärsvägar för lärare – jag vet inte. Kanske bättre att göra läraryrket till ett attraktivt yrke och ett mycket utmanande sådant. Att vända synen på läraryrket såväl internt som externt.
- Låta rektorn få fullt mandat att leda skolan. Sluta upp kring rektor som är ytterst ansvarig och ge rektor en chans att utveckla skolan tillsammans med lärarna. Det är inte så lätt för en rektor att stå utanför klassrummen och inte tillåtas kliva in i dem.
- Utveckla demokratin – den ska in i klassrummen!
det är så skönt att läsa dina inlägg så att man känner att det bubblar, det finns där, det kommer att hända. Pedagogiken är ju så underbar, kreativ, rolig och inspirerande, varje dag är ny, varje situation unik, allt och alla förändras konstant (ingen kan veta allt i sådana situationer!!!) men så känns det ju inte alls som att lärare alltid upplever det. Det är klart att det är frustrerande och tradigt också, det kan det vara, men inte dött, tilltäppt, stängt. Jag ser ju att du försöker hitta lösningen på hur man ska få den härliga pedagogiken att segra :-), men skolväsendet är så utspritt, så indivudellt betingat. Man hade önskat sig ett övergripande grepp istället för ständigt nya former av betygsformat – typ. Själv börjar jag bearbeta mina barns skola efter gårdagens dialog med kristina alexandersson angående klassbloggar 🙂
Pingback: Hur förändrar man läraryrket? | Pip – Pedagogisk idé o produktion
BRA!