Jag tänker på Japan. Jag tänker på hur snabbt skolan blev platsen i kaoset. Hur man ordnade skolgång för barnen för att det är samhällets tryggaste gensvar på barns behov av kontinuitet och något beständigt och rätten att få utbildning. Jag tänker på mitt besök i en kåkskola i Syd Africa där jag såg några barn gå armkrok, klädda i skoluniformerna, på väg mot skolan, platsen där de kunde få en fristad och en lärande möjlighet. Jag tänker på filmen Budda full av skam om barnets egna strävan om att få gå i skola. Jag tänker på mina egna barn och hur de stod där med fullgången skolgång och insåg att den skolgång de haft betytt en slags daglig kontakt med vuxenvärlden, schemalagda luncher som räddade från hunger och skapade en tallriksmodell där grönsakerna fyllde en stor del på tallriken. Jag tänker på den skoldebatt som förs och hur undrar över syftet; belysa eller bespotta.
Jag tänker på mig själv i min lärarroll och jag önskar att jag dokumenterat alla skratt jag delat med eleverna, alla aha-upplevelser jag lyssnat in och alla lärtillfällen som lyft mig ur tvivlet på och om skolan. Jag tänker på skolan! Och jag tänker fortsätta tänka på skolan!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
