Jag blev inbjuden till premiären av LÄRARE FÖR LIVET – en pjäs om lärare på Stadsteatern. Det var ett stilfullt stycke lärarliv som åskådliggjordes. In i minsta detalj syntes den skola jag är i, befinner mig i, vill utveckla och den seperation som skolan under flera år kommit att göra från övriga samhället.Det är en humoristiskt pjäs. Men jag sätter faktiskt skrattet i halsen. Det är inte roligt att skratta åt eländet!
Vi får följa några lärarkaraktärer under ett helt läsår. Kaffeautomaten, kopieringsapparaten och lärarrummet är centrala, men scenlösningen ynliggör också alla de korridorpromenader man gör som lärare; farten mellan platser i skolan. Jag skrattar högt flera gånger, men med det skratt som nästan hamnar i falsett, jag skrattar åt den spegelbild jag ser, och skrattet är ömsom befriande, ömsom skräckartat – har vi verkligen inte kommit längre i skolan?Skolan känns som en slags dammig plats där dammigheten lagt sig över.
Jag får lust att ta och torkar bort några års damm, polera fram skolans uppdrag och synliggöra för vem skolan är och vad den idag har för innehåll. Jag ler åt de lärargestalter som står på scen – de är alla lysande i sina karaktärer –
- läraren som gått i sina egna fotspår och hämtar näring från sin egen skoltid, men som inte vågat något annat än just en fortsättning av en dröm och ett sammanhang, och som inte är bekväm i någon av skolformerna utan idealiserar sin egen skolgång och drömmarna om den.
- den radikale läraren som lever i skolan, tror på demokratin, men ordnar kring den med ord som för länge sedan förlorat sin verklighetsanknytning, vars liv är ofullständigt, och som i några ögonblick ifrågasätter sin undervisning för att sedan inte fördjupa sig i detta funderande. Yrkets ångest och eviga fråga – gör jag skillnad genom min undervisning syns också i det privata livets tristess och livssituation.
- den nyexaminerade läraren som har huvudet fullt av teorier och lärarvilja, men för lite på fötter för att själv kunna tro på sitt yrke, som vid mötet med eleverna får uppleva yrkets hela register, samtidigt som alla sympatier vilar hos henne då hon kanske … kanske … kanske får möjlighet att skapa en förändring.
- den biträdande rektorn som är man. En man som inte får tjänsten som rektor, som har sina papper i ordning, som gör verksamhetsberättelser som aldrig lyfts upp, klädd i lärarkläder så att yrket nästintill blir patetiskt, men å så igenkännlig. Denne gestalt är en slags arketyp för skolan, för mina lärare en gång i tiden, för de lärare jag ibland möter … Jag kan inte annat än gå igenom hans klädsel, från skornas slitenhet, till beigabyxornas fickor med näsdukarna eller vad det nu är som tynger fickorna, bältet, skjortan, skägget, glasögonen – ja allt är på pricken. På pricken vad? Ja, det är just det… vad? En slags lärarroll som etsats sig fast i mig själv.
- Den moderne och medvetne läraren, gestaltas som medveten och självfokuserad, som aldrig vill erkänna sin lärarroll och sin plats i skolan utan ständigt signalerar sin rörelse ifrån och bort – man vet aldrig om man blir kvar vid skolan nästa termin – och under armen finns laptopen! Det är också till den läraren man får inloggningarna till datanätet LÄRARE112!
- rektorn som tidigare varit läraren i franska, språket som inte längre behövs, också stilsäkert klädd. Rektorns arbete som omges av papper och telefonsamtal från missnöjda föräldrar syns bland personalen som den som inte ser sin roll utan samlar ihop sina lärare för små trevliga samtal om semestern och ledigheterna. Och – självklart – är den som rest och sett en del av världen.
- den lärare som representerar bildningen går inte att tycka om, men väl känna igen. Bildningens förespråkare syns överlägsen men mycket ensam. Distansen till eleverna, till kollegorna skapas av lärarens synsätt och lärarens oförmåga att göra avkall. Här finns inga rådande läroplaner, här finns ingen utveckling av kunskapsbegreppen, här finns den orörda bildningen. Läraryrket blir i denna gestalt också något som hör eliten till, yrket syns lite som en hobby: ”mannen är överläkare” är en liten replik som knappt når ut ur scenen där alla lärare firar julbord.
- Gymnastikläraren som rent kroppsligt gestaltar görandet i skolan är symboliskt inte frisk, hans tillstånd är allvarligt. Detta görande som alltmer försvinner bort ur skolan. Gymastiklärarens gestalt är genialisk, han vilar på soffan i sina idrottmyskläder, drar sina redskap efter sig i korridoren och har distanserat sig från arbetet i lärarrummet. Jag vågar tro att han inte har en arbetsplats med skrivbord på den scen som visas från lärarrummet.
- och så den utomskolade personen – politikern – som med all säkerhet har en motsvarighet i verkligheten – som marscherar in med sin portfölj, som ger tillbaka mot lärarkåren med slag och förtvivlan. Som i sin nyktra framtoning vill sortera bland elever, skapa ordning och bättra på men som i sin onykterhet skriker ut sin egna förtvivlan över en skolgång där relationerna till lärarna faktiskt står i centrum.
Det är en föreställning om skolan, helst skulle jag önska att det var en markering av skolan från en tid från förr, men jag är inte säker på att den är så återbetraktande, utan snarare och också en tidsmarkering av nutiden. Då terminen avslutas med orgeltramp efter skolans inre bearbetning av en krissituation syns där redskap hämtas fram ur en krislåda syns skolans innehåll lika tomt och förpackat som just denna beredskapslåda.
Men skolans avslutning från denna scen blir inte så enkel som Den blomstertid nu kommer och ljuva och enkla ord från rektorn – utan den spegel som skolan fått genom denna pjäs – vinklas ut mot oss i publiken och gör oss samtliga ansvariga. Skolan är vår gemensamma och barnen där är vårt uppdrag. Vad vi får för skola – det handlar om oss! Vi alla! Den spegelbilden avkräver ansvar!
Anne-Marie,
DN recenserar pjäsen den 6 december och jag citerar Rikard Lomans sista ord: Jag skrattade oavbrutet och känner igen mina egna arbetsplatser och kollegor, men egentligen tycker jag det är lika olägligt att göra en komedi om den svenska gymnasieskolan som det skulle vara att göra komedi om den globala uppvärmningen.
Kerstin älskar sitt jobb som lärare men får skolstartsångest redan vid midsommar.
Biträdande rektorn Kjell ägnar sommaren åt en ny verksamhetsplan för att få tiden att gå. Kerstin och Kjell vet allt om varandra och tillbringar mer tid tillsammans än med Ingemar och Marianne – som de egentligen är gifta med. Så blir en officer ny rektor på skolan. Nu ska det bli ordning och reda. Hur ska det då gå för Christel? Som också älskar att vara lärare men som inte ens klarar av att hålla ordning i sin egen handväska.
Nu öppnar vi dörren till lärarrummet i en vanlig svensk gymnasieskola. En komedi om dem som aldrig lämnar skolan.
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
