”Borgligt bildningsideal”

Jag gick på Lärarhögskolan. Jag hade en tanke om att jag ville läsa Selma Lagerlöf och Nils Holgerssons Underbara resa genom Sverige för alla mina framtida elever. Jag hade själv stora läsminnen från den boken sedan jag var liten och läst den flera gånger som vuxen. Givetvis hade mina egna barn fått höra den. Jag högläste ofta.

Jag blev inkallad på samtal i ett litet rum. Där jag blev utfrågad om mitt borgliga bildningsideal och varför jag just tänkte läsa Selma Lagerlöf och hur lite hänsyn jag genom denna läsning tog till elevernas bakgrunder: ”Alla kan inte förstå och då gör du dem inte gott” sa personen till mig. Jag minns att jag aldrig tänkt i dessa banor alls, utan att jag endast hade språket, det goda berättarspråket i åtanke och att jag själv fått så mycket bilder genom boken. Ja, jag sade också att jag menar förstås att läsa allt jag kan av annan litteratur också, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Jan Fridegård för att nämna några ur den mycket stora svenska litteraturen. Men nej, jag fick försvara och förklara min ståndpunkt. Jag uppskattade inte frågorna då jag fick dem. De kändes svåra att besvara och min högläsande tanke föreföll mig naiv och ytterst ogenomtänkt. – Vad skulle jag bli för lärare som trodde att jag kunde läsa något så märkligt som Selma Lagerlöf för mina skolbarn?

Jag har läst Selma Lagerlöf för min första klass. Vi dramatiserade allt som gick att dramatisera. Vi åkte ut till ankorna och målade av dem. Jag spelade att jag var Selma Lagerlöf som satt i trädgården och grubblade på det svåra uppdraget att skriva en bok till svenska skolbarn. För det ville ju Selma Lagerlöf. Hon ville skriva något nytt och något som kom barnen nära istället för gammal svårbegriplig katekesläsning. Och hon hade fått frågan om att skriva för eleverna av Sveriges Lärarkår. Lärarkåren hade också fått nog av litteratur som inte sade något till de blivande läsarna. Jag var Selma som grubblade på innehållet – vad skulle jag då skriva?

Det var inte svårt att läsa skönlitteratur högt för några elever. Jag har givit mig i kast med det mesta. Tomas Tranströmer läste jag högt för eleverna i årskurs tre, fyra och fem. Jag lät en elev få lyssna till Gogols Kappa för att sedan ta över berättelsen och helt i muntlig form berätta klart för eleverna. Jag har läst så mycket, så mycket. Något ideal har jag inte haft. Bara vilja att ge.

Och språket har eleverna fått på köpet. Det är en resa i sig. Och ger raster och pensel för deras egna möjligheter att utvecklas i relation till andra. Jag kan än idag undra över om frågan jag fick var avsedd för att provocera mig så att jag tog ställning för eller emot, eller om jag skulle skydda eleverna från min vilja att ge eleverna litteratur ur ett så rikt utbud som möjligt. Och oj så jag har högläst! Jo, jag har också läst högt ur Ikeakatalogen! Om bokhyllan Billy!

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.