Om lärarens frustration: Jag hinner inte

Jag funderar över hur vi gör oss själva en otjänst genom att känna och säga att vi inte hann det vi skulle. Jag tänker att så är det säkert. Man hinner inte med det man skulle eller tänkte då man planerade. Men då har man glömt bort att man har elever som på ett eller annat sätt är med och påverkar händelsförloppet och har rätt att göra det. Om vi känner att vi gör pedagogiska planeringar som ger oss lektioner med önsketänkande i så ska vi revidera och verklighetsanpassa oss. Vi får heller inte ge oss själva skuld och skam, beklaga oss över vad vi inte hann. Jag tänker att vi kan lista ned det vi faktiskt hann. Se vad vi gjorde. Och om vi vill ha lite grädde på moset – låta eleverna berätta om vad de lärde sig under lektionen, så skriver vi ned det på en powerpoint, eller i den dator vi har, eller på ett litet papper. Vi kommer att göra oss själv förvånade. – Va, hann jag så här mycket. Men det är ju otroligt. Vi kommer att se det faktiska. Vi kommer att se vad vi hann. Och det är oftast mycket mer än vad vi tror.