Känslan av brist kan fort krypa in i läraren. ”Jag hann inte” kan vara ett resultat efter att ha planerat in i minsta detalj. För att vända på denna spiral av brist kan vi dokumentera och följa det vi faktiskt hann. Att se undervisningen i samspel med eleverna. Vad hann vi idag?
Läraren glömmer lätt att vi hinner väldigt mycket. Men perspektivet och känslan av ”Jag hann inte” gör att det växer en orolig klump i magen. En klump som är mycket tung att bära. För att slippa den låter man något pysa ut. Det som pyser ut lägger sig över eleverna – ”Ni har inte arbetat tillräckligt bra, ni måste … ”
Låt oss hellre se på det faktiska. Vad innehöll lektionen och hur gensvarade eleverna? Det vi då kommer att se är lärandet. Det kollektiva. Jag brukar göra detta med muntliga som avslutar lektionerna – vad lärde vi oss och av vem? Ibland skriver jag kollektiva utvärderingar där vi summerar dagen. Jag ser min undervisning i ljuset av det jag får ta del av. Eleverna ser sitt lärande.
Vad mycket lättare måndagen kändes när jag fick börja med dessa kloka ord. Tusen tack.
Nu blir vi konstruktiva inte lamslagna. Tack.
Tack. Konstruktivt och inte förlamande.
Pingback: Helgjobb | Fröken Anna tänkte…
Underbart! Det här ska jag verkligen ta till mig!
Jag använder tankar liknande dina sedan länge. Det är vi lärare som har ansvaret att hitta gruppens positiva möjligheter. Ändå kändes det väldigt befriande att läsa dina formuleringar. De gjorde att jag kände mig mindre ensam med mina utmaningar.