Fråga bibliotekarien!

Jag jobbade en kort tid i en bokhandel. Jag insåg att många frågade om böcker för att få svar på någon slags fråga. En del ville ha böcker om otrohet, andra ville ha böcker om barnuppfostran, någon ville ha böcker om hur man samlar mynt, någon ville ha en deckare att försvinna bort och in i. Jag vet att jag tänkte att jag får gå försiktigt fram, möta alla frågor på det där viset så att privatlivet får finnas utan att beröras, boken sträckas fram, läggas i en kommande läsares hand. Jag minns att jag tänkte så. Jag minns också att många frågade om böcker för att de var hungriga läsare och att läsbehovet hela tiden måste stillas med en ny bok. Andra hade sina favoritförfattare. Barn plockade ofta med böcker oavsett om böckerna var för dem eller inte. De såg något de ville titta närmare på och det gav dem tillgång till det större utbudet långt och vida ifrån barnbokshyllorna. Många äldre köpte böcker till barnbarn som minsann skulle lära sig läsa. Mer av utbildarsyfte än av språkdelargemenskap och fantasi-och berättarupplevelser. Ja, en bokhandel är verkligen en tummelplats för livet. Så är det också med biblioteket.

Jag blir nästan lite euforisk då jag läser ”Fråga bibliotekarien” i DN idag. Jag tänker på vad våra bokval betyder och vilka vi är som läsare. Jag längtar efter ”Fråga pedagogen” i någon endaste tidning. Skolfrågorna har ingen egen spalt.