Jag fick ett svar på mitt blogginlägg – Från lärarkandidat till lärare – och jag tycker det är en smärtsam läsning. Det ska inte vara så och det behöver vi komma tillrätta med.
För mig är läraryrkets absoluta byggsten – det som sker i klassrummet och tillsammans med eleverna. Där har jag alltid hämtat min största kraft och där har jag känt mig yrkesverksam och yrkeskunnig. Där har jag lärt mig och där har jag fått lärande utmaningar. Där har jag sökt omsätta läroplan och kursplaner, teorier och skapa praktiker. Men det är mycket med organisation och annat i skolan som kan dränera ork och lust. Möteskulturen behöver ses över. Innehållet i de pedagogiska samtalen komma och hämtade ur den egna skolans verksamhet. Takhöjden i diskussionerna måste höjas ordentligt. Mötet med andra lärare och andra idéer utvecklas, det gemensamma ansvaret om de nya lärarna inte reduceras till en mentor utan bör gälla all personal på hela skolan, nyfikenheten bör uppskattas och mångkulturen i undervisningarna undersökas och utforskas. Traditioner ska få diskussinssyre för att utvecklas och få alla att känna delaktighet. Ensamheten i klassrummet ska motverkas genom ökad elevinflytande och samspel med eleverna. Läraren ska alltid känna att läraren har sina kollegor i ryggen, sin rektors hand på axeln då läraren vill pröva nytt och utforska vad som är möjligt att göra tillsammans med eleverna. Det bör vara en ständig fråga –
Lärarens rätt att undervisa – hur såg den ut idag?
Elevens rätt att lära – hur blev den möjlig idag?
Båda frågorna hämtade ur Kiwiboken, 2006. En lärares rätt att undervisa handlar om att läraren naturligtvis måste få pröva sina pedagogiska vingar och utforska vad, hur och varför såväl med elever som lyhörda och gensvarande kollegor. Elevens rätt att lära är själva huvuduppdraget.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
