Alla hjälper alla i klassrummet – vi lär ihop

Jag tänker inte så. Jag tänker på ett annat sätt. Så här har jag gjort.

RÄTT OCH FELKULTUREN

För det första arbetar jag mig bort från rätt och fel. Det är ett långsamt och mycket mödosamt arbete. Det är i ett annat klassrumsklimat som arbetet måste få växa fram. Om man är i rätt och felklimatet är det farligt att göra fel. Och det är det inte i det klassrumsklimat jag bygger upp tillsammans med eleverna. Jag kanske kan återkomma till hur man gör detta i ett annat blogginlägg.

FRÅGEKULTUREN

Eleverna i mina klassrum har blivit frågvisa och de frågar vem som helst. De har också fått lära sig att ta ansvar för sitt lärande. Det betyder att jag hjälper dem och stöttar dem i att göra det. Jag tror att jag inte tar ifrån dem ansvaret utan undersöker hur de kan ta ansvar. Jag frågar exempelvis – Hur vill du ha hjälp? Hur vill du arbeta vidare med det här? Vem tror du kan vara en samarbetspartner just för det här problemet? Vem vill du ska lyssna på dig då du formulerar dig? Dessa frågor stöttar eleven i att själv fundera över hur. Självklart finns jag där hela tiden. Men jag hjälper inte eleven med uppgifterna utan hjälper eleven att fundera över hur eleven skulle kunna göra det och med vem.

LEKTIONERNA SUMMERAS

Jag summerar alltid lektionerna. Den inledande frågan är med vem man samarbetade och av vem man utvecklade sina kunskaper. Det har kommit att betyda att alla blir omnämnda som samarbetspartners och eftersom klassrumsklimatet inte är organiserat utifrån rätt svar så blir elevernas samtal med varandra mer reflekterande och sonderande vilket gör att de vågar prata mer om det de arbetar med. Jag för anteckningar över hur samarbeten är och att konstellationerna bryts och byts. Då klassrumsorganisationen erbjuder eleverna rörlighet och inte fasta platser som hindrar dem från att ”inhämta” kunskaper så är det spännande att följa hur de vill lära sig och genom vem. Jag har blivit mycket förvånad över det som hänt. Att eleverna vill lära sig har blivit mycket uppenbart. Jag har ett ickevärderande förhållningssätt. Jag följer och frågar. Frågorna är öppna och svaren ofta olika och många.

UPPGIFTERNA JAG GER

Uppgifterna jag ger och hur jag ger dem. Jag följer i princip samma struktur hela tiden. Jag har ofta en fortsättning från de lektioner som jag haft tidigare. Jag skriver noggrant om detta i min nya bok Nu ler Vygotiskij, 2012. Jag är noggrann med efterarbeten och ser vad dessa ger för inslag till morgondagens undervisning. Jag gör så här: Jag inleder med något som jag valt ut till undervisning. Jag delar detta med eleverna. De får diskutera och fråga och samtala och få fatt i sina föreställningar och förförståelse. Därefter visar jag hur jag tänker, alltså jag talar om det jag gör inne i huvudet, och så utför jag uppgiften. Eleverna får hela tiden ställa frågor och fundera, tycka annorlunda och ge förslag till andra sätt. Därefter gör jag tre  (antalet är inte viktigt) andra uppgifter där jag samspelar med eleverna för att utveckla hur vi kan tänka. Jag är mer inne på hur vi tänker än hur vi gör. Sedan konstruerar jag och eleverna fem (antalet inte viktigt) uppgifter som vi ska arbeta med i klassen. Då eleverna arbetar med detta får de samtala, småprata, diskutera och jag slår mig ned bland eleverna och lyssnar och deltar. Jag gör också uppgifterna och eleverna får gärna titta och tänka, följa och se hur jag gör. Därefter ska alla, var och en men under samtal med den man behöver samtala med, göra egna uppgifter. Det här momentet är det som ofta är svårast och det som visar om man förstår eller inte. Det är i alla fall min erfarenhet. Dessa sak sedan delas med klasskamraterna och arbetet fortsätter genom att fortsätta samarbeta, tänka och utveckla ihop. Vid samlingarna frågar jag vem som varit samarbetspartner, av vem jag utvecklade mitt tänk ihop och hur det var att samarbeta och samtala? Det är den första frågan jag ställer. Alltid.

ETT EXEMPEL

Jag har naturligtvis haft elever som inte förstått hur man gör uppgifterna och där eleverna gjort allt annat utan att lyckas med det. Jag tänkte och tänkte hur jag skulle göra i dessa fall. Så här blev det. Jag minns den gång då jag alla elever förstod hur att konstruera uppgifter men en elev inte gjorde det. Jag blev samtalspartner till den eleven under en liten tid. Jag frågade eleven hur eleven ville göra. Eleven kom då med förslaget att alla i klassen skulle göra uppgifter som eleven sedan kunde få titta på. Alla som gjorde uppgifterna skulle också presentera för eleven hur de tänkt och gjort. Ingen i klassen funderade över varför det skulle vara just den eleven som man skulle vända sig till. Sagt och gjort. Alla elever gjorde några uppgifter och hade sedan sin redovisning ihop med den elev som inte förstod hur. Det blev alltså många lärare till den eleven. Men eleven själv upplevde sig inte som dålig utan mer som mottagare och som fick fler att fundera ihop med. Det tog inte lång tid innan också den eleven kunde konstruera uppgifter.

LÄRAREN STYR

Det är läraren som organiserar klassrummet. Om läraren fokuserar på ”de duktiga” och de som kan blir fokus på kunnandet. Jag har försökt att få fokus på processerna och att dessa är delbara. Vi behöver varandra och det är helt ofarligt att inte kunna. Jag menar att jag måste jobba och arbeta hårt med hur jag ser på kunskap och hur den konstrueras. Det är svårt men det är där det börjar.

ORGANISATIONEN

Organisationen i klassrummet byggs upp kring lärandet. Eleverna har alltid en samtalspartner, alltid en samarbetspartner. Det är olika funktioner. Samtalspartnern kan vara en lyssnare, en frågeställare eller en bekräftare. Samarbetspartnern är en som bidrar, samutvecklar och medtänker och påverkar.

Jag befriar nog också eleverna från att vara duktiga och inte duktiga. Det är inte det som är mitt fokus. Mitt fokus ligger på hur vi delar lärandet och hur vi kan lära ihop. Det har tagit mig många år att grubbla på det här. Jag hoppas att jag ger en viss vägledning i mina funderingar.

Tack för sms. Frågorna vi ger varandra betyder att vi delar lärandet som växer i frågorna. Jag tänker:

Det måste vara underbart att inte kunna och att få lära sig! Skolan är generös. Om skolan är generös ska vi verka för att lärandet delas mellan oss.