Det är ett stort steg man tar – det steg från att vara lärarkandidat till att bli lärare med eget ansvar och faktiskt bärare av lärarrollen. Det är ett jättekliv. Jag minns det själv. Som lärarkandidat hade man förmånen att komma ut i skolor, klassrum och lärarrum med högskolans krav och frågor att undersöka. Man skulle undersöka, ställa frågor och visa, pröva och utveckla något nytt samtidigt som man skulle förstå skolan av idag och glömma sig själv som den elev man själv var en gång för att rikta blickarna mot det yrke man var i färd att erövra. Man hade sin lärarhögskola i ryggen. Och man hade sin lärarhögskola att vända åter till. Och där en plats att samtala, diskutera och reflektera.
Ibland var man kritisk mot det man såg och visste minsann bättre. Det fina med högskolan var att man förde diskussioner med andra som var ute på praktik och med vilka man kunde dela sina tankar, erfarenheter med sina medstuderande och gemensamt hitta källor ur den forskning man tog del av och som man förväntades anamma och genomföra i praktiken. Lärarkandidater utmanar och ska göra det.
Men så står man där som lärare. Man har fått sin första tjänst. Kanske vid skolan man praktiserade, kanske vid en annan skola. Man får sin första klass, sitt schema och inloggningar till intranät och kopiator. Och så kommer mötestiderna och så kommer ditten och datten och frågorna hopar sig, och de där undervisningarna man skulle göra de försvann i den allmänna tidspressen och andra lärares förväntningar om att man ska göra som det alltid gjorts och så de bristande pedagogiska diskussionerna där man inte alls diskuterar de pedagogiska dilemman utan mer besvarar de förfrågningar och krav som kommer från högre ort. Jo, det är en kultur att famna, skolkulturen. Den kultur som just den skolan man blivit anställd vid har. Och så det där ansvaret.
Det är därför mycket, mycket lätt att kliva rakt in i skolans kultur och det man en gång känner sig hemma i – det traditionella – och det kan göra ont. Skava i den nya läraren att man inte förmår något annat. – Men va? Hur blev jag den här? Jag fattade inte att det var så mycket papper, så många möten, så mycket annat … hur ska jag hinna? Vad ska jag hinna och eleverna … hur ska jag nu göra en undervisning som jag själv kan stå bakom och varför fungerar det inte riktigt som jag tänkt mig?
Det här betyder att skolan måste ta vid, stötta och låta yrkestillblivelsen bli hela skolans ansvar. Det är ett grymt roligt jobb att vara lärare. Men det tar sin tid att förstå skolkoder, skolkultur och det tar mycket lång tid att vara en del av den förändring som utbildningen faktiskt givit grogrund för. Jag lägger min stöttande hand på nyblivna lärare som gör allt de kan för att förstå det stora arbetet med att vara lärare. Och det ansvar som kommer med det.
Mitt råd är – fråga, prata, prata, prata, prata och återigen fråga, prata och sätt ord på.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har pratat och pratat. Med många. Nu känns det lite bättre. Tack för att du finns!
Pingback: Från lärarkandidat till lärare | Skollyftet
Barnskötare från förskollärare – så hette programmet som jag läser. Jag är barnskötare. Jag är student. Jag är blivande. Och en dag blir man från ena till den andra?!
Bra skrivet! Det måste finnas tid till reflektion och diskussion i skolan. Skolan kan inte utvecklas om vi inte får tid att utmana traditioner och tänka i nya banor.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag blev klar lärare i grundskolans tidigare år förra våren och fick ett vikariat i höstas. Där arbetar jag fortfarande. På min skola där jag fick testa mina vingar och lära mig flyga själv har det varit otroligt svårt att få stöttning av kollegor, eftersom vi inte har något arbetslag som träffas och utbyter tankar och planerar. Min största känsla som hägrat under hösten har varit att jag aldrig trodde att läraryrket var så ensamt. Det är inte heller lätt att vara färdig lärare vid 23 års ålder och bli ifrågasatt av föräldrar som tycker att man ser lite ung ut. Själv står man och ler och försöker in i det längsta vara så professionell som möjligt. Det är inte lätt att känna sig ensam i ett yrke där samarbetet är så viktigt. Jag blev oerhört besviken på lärarjobbet under hösten och var lite smått irriterad över hur lärarna på utbildningen fullständigt hade lurat mig att tro att allt var så fantastisk. Jag försökte i min desperation att föra loggbok som så många universitetslärare tipsat om att man ska göra. De sa att det var viktigt att skriva ner sina tankar och utvärdera sin egen undervisning för att kunna utvecklas. Loggbokens skrivande höll i högst 3 veckor, därefter insåg jag skulle behöva prioritera bort detta för att hinna med annat.
Dessutom har vi under hösten arbetat med något nytt som varken jag eller lärarna på skolan hade gjort innan. Vi undervisar i de ämnen vi är behöriga i och har nästan alltid en lärarresurs vid varje lektion. Jag arbetar halvtid som lärare och har svenska i två fyror, men ska samarbeta (trots att vi inte har någon gemensam planeringstid) med 8 olika lärare. Det är tufft och speciellt när jag är ny och ännu inte fått testa på hur det är att vara sådan klasslärare som jag har tränat på under mina praktiker.
Men något jag upptäckt under min tid ute i verksamheten är hur fantastiskt mötet med eleverna är. Att få se och lyfta deras olika egenskaper och personligheter är en del av det som gör att läraryrket är så roligt!
Tack för en bild från verkligheten. Jag ska grubbla lite på det du skrivit. Upptäckten att mötet med eleverna är fantastiskt är en av skolans viktigaste byggstenar. I all vänlighet, A-M
Pingback: Vi är alla ansvariga om läraryrket | Anne-Marie Körling
Det är så ledsamt att det faktiskt är på detta vis och det stämmer också in på den inflyttade läraren, som med öppna ögon tar plats på nya arbetsplatser… Jag saknar verkligen de givande, utvecklande, öppna samtalen!