Den superstressade pedagogen

Ja, stackars lärare. Det är så stressigt med alla dokumentationer, alla mail, allt det där andra. Den stressen följer med in i klassrummet där orken inte orkas, där viljan att vara med eleverna äventyras av den ständiga kontrollen av vad elever kan. Att det är en hel hoper med människor i klassrummet som både lär och utvecklas ihop blir lätt bortglömt.

Jag är en av de lärare som dokumenterar mycket, men aldrig har jag varit tvungen till det. Jag dokumenterade det jag kunde följa, det jag hann, utvecklade mig i samspel med eleverna, inte i samspel med ökade krav och papper som ska resultera i en tabell långt uppe i den skolordning som råder.

Att en lärare skriver 500 omdömen är orimligt. Att en lärare följer en klass, ett ämne och var och en av eleverna är kanske möjligt. Om man ordnar så att lärare har möjlighet att göra sitt arbete. En bärbar dator som gör att läraren kan dokumentera i klassrummet, en uppgradering av nyfikenheten på vad lärare gör när de är tillsammans med eleverna. en ”provanställning” av alla de som tycker och tänker om yrket så att diskussionen blir vardagsnära och faktiskt beskriver hur lärare arbetar. Jag möter många lärare som inget hellre vill men som känner att de inte kan eller orkar.

Bristsynen råder i och utanför skolan.  Bristsynen vilar i alla aktioner. Vi kunde göra mer – du ska också göra det här – och i lärarkroppen växer en olustkänsla i magen. En klump som inte syns men tynger ned: Vi hinner inte. Eleverna kan inte. Vi måste hinna och eleverna måste kunna.

Jag tror att vi kan börja i en annan ände. Att inte dokumentera så förtvivlat mycket inledningsvis. Att vi har våra styrdokument (och dem är vi om vi tänker efter mer hemma i än vi tillåter oss tro) och där är själva innehållet. Vi kan sedan följa och följa upp det som har ägt rum i klassrummet. Eleverna finns där. De kan också bidra till att åskådliggöra det som sker varje dag. Jag vill se en dokumentation som börjar med eleven och tar sig genom systemet vidare från den enskilde eleven till hela skolsystemet. Då blir underlaget nära klassrumsarbetet och genom elevernas medverkan. Elevperspektivet blir åskådligt och ur ett så nära perspektiv kommer vi att få syn på vad det är vi ska göra och vilka uppdrag vi måste utveckla.

Ja, jag känner stor omsorg om lärare och lärarkår. Det tycker jag alla ska göra.