När vi är tillsammans i klassrummet – elever och lärare – så är det denna tid som avgör hur eleverna utvecklas; Undervisningstiden! Det är elevernas rätt till sin lärare och lärarens kunskaper, horisont och organisation. Det är under denna undervisningstid vi ska lära oss att lära ihop, verka demokratiska, få yttranderätt och få skapa nyfikenhet kring det som finns att lära. Det råder en diskussion på nätet om lärare ska vara privata med sina elever på facebook, eller om vi ska gå över tröskeln till något annat sätt att vara med våra elever.
Jag skulle vilja säga att det gör vi redan. Utan att be om det tar vi undervisningstiden och berättar om våra privata semestrar eller något annat som inte hör dit. Och det där privata drabbar elever olika. En del tycker om det, andra inte. En elev berättade om en lärare som uttryckte sin sexuella frustration inför eleverna och gav dem skulden för ett tappat sexualliv med sin partner. Eleverna gick i sexan och skammen som vilade på varje elevs axlar var tung. Det privata är inte undervisning. Att vara personlig är en helt annan sak. En lärare som är personlig använder sig själv för att koppla samman eleverna med ämnet och innehållet.
Jag vill vara personlig med mina elever, men inte privat. Jag vill vara lärande tillsammans med mina elever men inte privat. Jag vill lära känna mina elever genom det vi gör i klassrummet – men jag vill inte vara privat. Jag tror att vi kan skapa något alldeles eget om vi är tillsammans kring något – och att vi lär känna varandra genom att göra ihop.
Jag fick en hälsning i dag, den värmde mer än en bukett tulpaner.
Det är inte helt lätta gränsdragningar det där, Anne-Marie, men du tydliggör vad det är som avgör. Eleven och elevens lärande ska vara i centrum. Undrar man om man är på rätt sida gränsen får man fråga sig vad är syftet med att berätta det här eller göra det här. Har man inte ett bra svar bör man låta bli.