De självställda frågorna

Postat den 30/12/2009 av Anne-Marie Körling

Körling ritar - och inget mer med det - en av de sista dagarna 2009


Inlägg som berör samma teman:

  1. De pedagogiska frågorna
  2. Frågorna till de pedagogiska samtalen! Njut av dem ihop!
  3. Vem får ställa de pedagogiska frågorna?
Det här inlägget postades i Frågekonsten och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 svar på De självställda frågorna

  1. Öpedagogen skriver:
    30/12/2009 kl. 10:58 f m

    Jag ställer mig frågor om de öppna frågorna. Dem vill jag arbeta mer med under nästa år – hej hopp, det blir utvecklande för eleverna (och mig).

  2. Anne-Marie skriver:
    30/12/2009 kl. 11:00 f m

    Jag har skrivit fyra häften med öppna frågor kring pedagogiska dilemman. Jag tror det finns en hel del öppna frågor i Kiwiboken också samt i Vägen till Skriftliga omdömen. Titta där … Må gott, Anne-Marie

  3. Öpedagogen skriver:
    30/12/2009 kl. 11:08 f m

    Dina böckertänker jag absolut använda mig av – och så har jag fått de här böckerna som tips: Att utveckla elevers tänkande, Lindqvist, Hyllegren, Giraffmetoden, Människan är en berättelse, C Craford och Samtal för förändring, Lind, Lisper och så har jag fått en bra länk som jag får återkomma om. Vad heter dina fyra häften?

  4. Anne-Marie skriver:
    30/12/2009 kl. 11:11 f m

    Jag har läst en del av dem… tycker mycket om Crafords böcker… de är läsvärda alla! Mina häften finns i de pedagogiska filmerna som jag skapade tillsammans med Bonniers, Video för pedagogiska samtal. Du kan alltid hejda dina frågor om de inte är öppna… säg till eleverna att hjälpa dig. Alla svar med rätt eller fel är icke öppna frågor. A-M

  5. thord wiman skriver:
    30/12/2009 kl. 1:21 e m

    Hej: Jag ställer mig ofta den grundläggande frågan hur jag dagligdags använder orden ”man” och ”jag” i tanke, tal och skrift.
    Det användandet är något av ett eget viktigt personligt kapital, en värdegrund som avslöjar hur jag ser på mig själv, uppfattar och definierar mig själv. Mitt subjekt. Mitt jag.
    Upptäcker att jag alltför ofta slarvigt slentrianmässigt utgår från mig själv ur ett man perspektiv när det borde vara ett jag perspektiv.
    Detta avslöjar en hel del om en människa och hennes världsbild: Man skulle, man vill, man gör, man borde… Det ska vara JAG.

    Identifierar jag mig själv ”man” degraderar, förminskar jag mig själv till osynlighet i tillvaron. Tänker på det ibland när jag lite undflyende fegt använder ordet man om mig själv där det istället borde vara det mer omsorgs… ansvarstagande, personligt självständigt rakryggade ordet jag.

    Det här är en fråga alla reflekterat borde ställa sig: Talar och tänker jag om mig själv utifrån ett man eller ett jag perspektiv?

    Nej, släng ordet man på ordens sophög – joo – en sådan finns faktiskt och högst upp borde ordet man ligga och förmultna förslagsvis bredvid det fula ordet ”jante”. Hej!

  6. Anne-Marie skriver:
    30/12/2009 kl. 1:24 e m

    Jag är inte heller förtjust i ordet man – men ibland blir bloggen ett enda stort ”jag”. Detta jag kommer sig av att jag aldrig talar om andra eller namnger någon som själv inte blivit tillfrågad. Man är en slags lösning på ett alldeles för ofta använt ord här. Allt gott Thord, Anne-Marie

Kommentarer är stängda.