De självställda frågorna

6 Responses to De självställda frågorna

1. Öpedagogen says:

   30 december 2009 at 10:58 f m

   Jag ställer mig frågor om de öppna frågorna. Dem vill jag arbeta mer med under nästa år – hej hopp, det blir utvecklande för eleverna (och mig).
2. Anne-Marie says:

   30 december 2009 at 11:00 f m

   Jag har skrivit fyra häften med öppna frågor kring pedagogiska dilemman. Jag tror det finns en hel del öppna frågor i Kiwiboken också samt i Vägen till Skriftliga omdömen. Titta där … Må gott, Anne-Marie
3. Öpedagogen says:

   30 december 2009 at 11:08 f m

   Dina böckertänker jag absolut använda mig av – och så har jag fått de här böckerna som tips: Att utveckla elevers tänkande, Lindqvist, Hyllegren, Giraffmetoden, Människan är en berättelse, C Craford och Samtal för förändring, Lind, Lisper och så har jag fått en bra länk som jag får återkomma om. Vad heter dina fyra häften?
4. Anne-Marie says:

   30 december 2009 at 11:11 f m

   Jag har läst en del av dem… tycker mycket om Crafords böcker… de är läsvärda alla! Mina häften finns i de pedagogiska filmerna som jag skapade tillsammans med Bonniers, Video för pedagogiska samtal. Du kan alltid hejda dina frågor om de inte är öppna… säg till eleverna att hjälpa dig. Alla svar med rätt eller fel är icke öppna frågor. A-M
5. thord wiman says:

   30 december 2009 at 1:21 e m

   Hej: Jag ställer mig ofta den grundläggande frågan hur jag dagligdags använder orden ”man” och ”jag” i tanke, tal och skrift.
   Det användandet är något av ett eget viktigt personligt kapital, en värdegrund som avslöjar hur jag ser på mig själv, uppfattar och definierar mig själv. Mitt subjekt. Mitt jag.
   Upptäcker att jag alltför ofta slarvigt slentrianmässigt utgår från mig själv ur ett man perspektiv när det borde vara ett jag perspektiv.
   Detta avslöjar en hel del om en människa och hennes världsbild: Man skulle, man vill, man gör, man borde… Det ska vara JAG.

   Identifierar jag mig själv ”man” degraderar, förminskar jag mig själv till osynlighet i tillvaron. Tänker på det ibland när jag lite undflyende fegt använder ordet man om mig själv där det istället borde vara det mer omsorgs… ansvarstagande, personligt självständigt rakryggade ordet jag.

   Det här är en fråga alla reflekterat borde ställa sig: Talar och tänker jag om mig själv utifrån ett man eller ett jag perspektiv?

   Nej, släng ordet man på ordens sophög – joo – en sådan finns faktiskt och högst upp borde ordet man ligga och förmultna förslagsvis bredvid det fula ordet ”jante”. Hej!
6. Anne-Marie says:

   30 december 2009 at 1:24 e m

   Jag är inte heller förtjust i ordet man – men ibland blir bloggen ett enda stort ”jag”. Detta jag kommer sig av att jag aldrig talar om andra eller namnger någon som själv inte blivit tillfrågad. Man är en slags lösning på ett alldeles för ofta använt ord här. Allt gott Thord, Anne-Marie