Hur är vi läsande? Vad är bokläsande? Hur rangordnas läsningen? Vilken läsning räknas?
Jo, kring läsandet har man alltid ställt frågor. Hur ser läsvanorna ut?
Jag minns då jag var liten, då ansågs läsvanorna hos ett barn farliga. Man skulle ut i sin Rousseauträdgård och minsann lära av att leka i naturen, i sandlådan, halihalålåtbollen gå och … så sprang man in och ut i allt annat än i böckerna.
Då jag läste som barn förfärades alla de vuxna över vad jag läste. Jag hungerläste böcker, jag slukade dem, jag åt mina skorpor över mina böcker och växte upp i ett läsande hem där man vek vissa böcker åt sidan, andra lyftes fram. Jag fick ångest över Pär Lagerkvist bok där en liten pojke grävde en grop i sanden och någon vuxen sa att just detta var ett omen om ett förebådat dödsfall. Jag förälskade mig i alla de gestalter som i enkla penndrag gjorde prinsar av män och jag skrattade högt åt Kalle Anka som jag och min bror slogs om. Han vann dem. Jag läste om böcker trots att omläsningen av böcker inte var så … ja…. så intressant. Några böcker läste jag 25 gånger. Jag älskade Fågelströms böcker om Barnen i staden och hur livet gestaltade sig där och då. Jag behövde väl något för att växa. Jag hämtade det jag behövde ur en allmän och riklig källa. Böckerna!
Så blev jag lärare. Jag hade en vision – jag ville läsa Selma Lagerlöf Nils Holgerssons Underbara Resa Genom Sverige för alla mina elever, oavsett ålder eller ämne. Min allvarsamma lärare vid Lärarhögskolan ansåg att jag var mycket konservativ och borgelig och att jag nogsamt skulle fundera över mina motiv. Jag förfäktade (vilket gammalmodigt ord) om att jag inte alls hade förmindrande syn på mina elever utan snarare en förmedlande syn av den litteratur jag önskade ge dem. Men man höjde sitt varnande finger. Och i lönndom besökte jag en lärare av den mycket, mycket äldre stammen som läst Nils Holgersson för alla sina elever i alla tider och oavsett vilka de var eller var komna ifrån. I hennes hem hängde det Nils Holgerssonfigurer överallt. – Ja, du förstår, sa den äldre läraren, jag läste den bok jag själv tyckte så mycket om, och än idag får jag figurer ur Selmas värld tillsänt mig från alla åldrar, från alla språkgrupper och ur alla samhällshierarkier. Du förstår, jag gav dem något jag själv tyckt så mycket om.
Jag har läst och dramatiserat Nils Holgersson i ren trots och det har faktiskt blivit god undervisning kring något så stort som historia, geografi, djurliv, blomster och hur en pojke utvecklas från en slags ovillig lärande till en självständig lärande. Hon kunde hon Selma!
Idag läser vi i skolorna. Jag har besökt så många skolor att jag tror mig veta att man i Sverige läser böcker. Lärare högläser böcker, tja åtminstone upp till årskurs fyra, fem, och i bänkarna sitter ungar och läser. Men det som ska till och tillföras dessa elevers läsning är underbar undervisning om innehåll, om textrörlighet, om elevernas samspel med det de läser, om gemenskapen med orden, om frågorna kring det man inte vet, om språket som utvecklas och om penslarna vi får av författarna att måla våra egna texter med.
Unga människor, elever, eller ungar läser också mer än vad vi frågar dem om. De läser textremsor, de kommunikationsläser i spel, skriver läsligt med andra spelande världen över, läser andra språk, läser in sig för att ta sig vidare. Läser bilder och kartor. Läser som de vore en slags resande.
Jag är inte säker på att vi läser mindre, jag är säker på att vi läser i mängder, men kanske inte böckerna i den form de presenteras för oss idag. Jag läser böcker, men jag är uppfostrad av böckerna att läsa dem. Jag kan inte släppa taget om den senaste bok jag nu läser, och jag har kärleksrelationer till andra böcker som alltid kommer vara en del av mig, en del av hur mitt liv är, det språk jag använder och den jag blivit.
Jag kan gå i timmar i bokhandeln, läsa in mig på bokryggar och ana innehåll. Min läsning har dock förändrats. Jag läser inte mindre, men jag läser på olika platser och detta har medfört att min läsning är varierad, ombytlig, springande, långsam, stilla och väldigt nyfiken på vad som sägs där det skrivs. Jag har under de senaste två åren blivit en nätläsare. Jag skummar över för att snabbt komma åt det jag behöver. Jag skriver själv ord. Dem läser jag ju också. Skrivandet är i högsta grad ett läsande. Vi läser det vi själva skriver. Vi är kommunicerande människor. Och mobilen ger oss skrivande text i massor. Hur många sms sändes ut över bara Sverige då klockan ringde in det nya – 2010 – det är en fråga man kan ställa sig. Så – läser vi eller inte?
Anne-Marie
Jag läser om förändring. Om hur svårt det är att få nya tankar att slå rot i vår omgivning.
Ett lite roligt, samtidigt tragiskt exempel är när Pasteur kom med den otroligt fåniga idén att många sjukdomar orsakades av bakterier. Det i en tid när medicinens bästa förslag i slutet på 1800-talet var att förorenade gaser, så kallde miasmer, som sipprade ur jorden var orsaken till mängder av sjukdomar.
Till en början hade inte läkarkåren mycket till övers för den ”förvirrade” Franske kemisten.
Så sent som på 1950-talet fanns det amerikanska läkare som hade uppfattningen att bakterier var ett påhitt av kommunisterna.
Man kan skratta åt deras okunninghet men samtidigt bromsades utvecklingen i onödan och många dog innan tankarna på att rädda liv genom vaccinering riktigt slagit rot.
Samtidigt läser jag om kreationisternas allvarliga försök att förneka evolutionen och krav på att ”intelligent design” ska ha samma status i skolundervisningen som evolutionsläran, framförallt i skolor i USA är detta starka krafter.
En idé som fyller 150 år och är vetenskapligt bevisad har ännu inte accepterats av starka krafter i många västerländska samhällen.
Skrämmande att förändring hur underbyggd den än är kan mötas av så starkt motstånd.
Förändringar blir dessvärre först förändringar och riktningar först i efterhand. Under det att förändringar sker och tvingar görs bromssträckorna oändligt långa, och vägen tillbaka till det som varit lyses upp med guldgirlanger… A-M
Jag tror du skriver om en väldigt viktig sak i detta inlägg.
Visst läser eleverna för fullt i skolorna runt om i Sverige men det är så tyst, tyst på ”läslektionerna. Alla elever är djupt koncentrerade i sin läsning, det vänds blad, några suckar medan andra tittar på väggarna, drömmer sig bort, men som sagt, det är alldeles för TYST!!! (och jag vet att det finns många som inte alls har det så i sina klassrum, förlåt om jag trampar någon på tårna när jag skriver detta). Själv behöver jag bli mycket bättre på detta!
Jag tror, som du skriver, att undervisandet om det lästa – tankar, funderingar, frågor måste bli en självklar del av det lästa.
Vi kanske skulle behöva starta ett diskuterande läsrörelse i de lästysta klassrummen!?
Det förekommer mycket forskning om det klassrum som inbjuder till dialog, till samtal, till rörlighet i texterna, Jag tycker vi ska följa Libergs forskning kring begreppet det rörliga textbegreppet. Jag började skriva om det för länge sedan, googlade på begreppet – och fann 350 inlägg tror jag som berör just detta viktiga förhållningssätt till text. Text är större än det skrivna ordet, bokstäverna, ljuden, utan samspelar med allt – allt kan kallas text. Och texten rör sig i samspel med sitt innehåll och hur den tangerar verkligheter. Dessa ska upp i ljuset, göras gemensamt, utvecklas och tänkas kring. Oerhört viktigt. A-M
Pingback: Hur tänker du, människa? « metabolism
Din historia om läsvanorna har påmint om min pappas historia. Han var också som du beskrev ”hungerläste böcker” fast han är blind. Jag växte upp i ett läsande hem där alla måste hjälpa pappa att läsa böcker för honom då han läste som docent och sen till professor. Tack vare min far har jag blivit en person som tycker om att läsa.
Vilken vacker berättelse Sana. A-M