Lärare vi minns och återkommer till

 

Vi har kanske en lärare vi ständigt återkommer till, minns. Det kan vara olika saker som gör att vi minns läraren. Men oavsett har läraren gjort något avtryck som vi måste bearbeta. Jag har flera lärare jag minns och som jag återkommer till. De är lärare som på något viss provocerat mig, utmanat mig eller berättat livligt och intressant om just det som läraren är intresserad av. Sitt ämne. Jag minns bildläraren som fick oss att måla, rita och se på konst. Vi skapade kollektiva motiv och vi åkte till Moderna för att se på konst vi inte alls gillade. Många av oss var på museum för första gången med den energiske och konstintresserade bildläraren. Vi skrattade åt konstverk som vi själva trodde oss om att kunna göra. Vi stod länge och tittade på konst där klockor inte hade några visare. Vi stod gapande över en get som hoppat in i ett bildäck. Vi var idel frågor. Den läraren minns jag. Varje gång jag ser på de konstverk den läraren berättat om framskymtar han i min vardag som den som berättade. Jag minns att vi tyckte läraren var lite tokig men han höll oss i sitt bildämne och släppte inte taget om våra bångstyriga pubertetsinfall.

Jag minns en annan lärare som lät oss lyssna till Jesus Christ Superstar och fick oss att diskutera hur det kom sig att man kunde gör en musikal av bibliska texter. Och när jag lyssnar ibland minns jag mina klasskamraters åsikter och jag minns den oändliga tystnad som följde då läraren la på skivan på den mycket känsliga skivspelaren och stiftet letade sig fram till det spår vi skulle få ta del av under lektionen. Vi talade mycket om den här läraren. Ibland var vi med och ibland var vi emot. Idag kan jag se lärarens vilja och förstå henne på ett pedagogiskt sätt. De spår hennes undervisning lämnade efter sig finns fortfarande i mig.

Jag minns min första lärare med oändlig värme. Kanske var det för att skolan kom att betyda så mycket för mig under mina första år. Skolan betydde skolmat, återkommande ritualer, högläsning, bild och teckning, skrivande och en lärare som jag tänkte om som fröken Sol.

Min pappas död och livets hårda verklighet hade satt spår i mig alldeles för tidigt. Skolan blev därför en god plats med varje-dag-ritularer som skapade förförståelse, trygghet och stor nyfikenhet när denna plötslig bröts för något annat. När jag talar om skolan är det kanske den bilden jag bär med mig. Min inre känsla av meningsfullhet och växande.

This entry was posted in Barns rättigheter, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *