Den sär-skilda dokumentationen

UTVÄRDERING - klarade det nästan år fyra

Jag har dokumenterat sedan 1997. Ingen begärde det av mig då. Inga krav fanns. Ingen frågade. Ingen ville veta. Jag ville veta. Jag ville lära mig om barnens lärande. Jag ville se vad jag kunde berätta om elevernas lärande och jag ville se min egen undervisning, hur den blev till i elevernas handlingar och medvetande. Jag kunde följa ett ord vi mött under lektionen, skrev en notering om att jag introducerat ett nytt ord,  må vara ett litet, men jag gjorde så för att följa det jag undervisat om. Jag gjorde streckmarkeringar under en vecka för att se hur ofta ordet användes av eleverna.

Ingen frågade mig om detta. Ingen undersökte. Min undervisning utvecklades. Mitt fokus blev in i lärandet. Jag undersökte och skrev. Kanske gjorde jag som Janusz Korczak i hans bok Pedagogiska Ögonblick, 2012. Jag hade inga förebilder. Om läsning och elevernas läsförmåga förde jag dagliga noteringar. Och allt berättade jag för eleverna.

De frågade. De undrade. De blev nyfikna. De gensvarade. De berättade. De utmanade. Intresset för det jag såg, skrev, noterade blev också elevernas. En dag gjorde vi det tillsammans. Så fortsatte vi. Och så har jag alltid sett på dokumentation. Den ska vara i lärandets tjänst, i elevens ägo och vara åskådlig kring vad eleven kan och vad undervisningen kan utmana med. Det fanns ögonblick då jag önskade att jag kunde vända omvärldens blickar in mot det som ägde rum i klassrummet, framför allt bland eleverna, för att jag tyckte att rösterna om skolan var för högljudda om bristerna och inte om möjligheterna. Jag skrev på uppmaning och uppmuntran en bok om det jag gjorde och tänkte; Vägen till skriftliga omdömen, 2008.

Jag ville och strävade efter att varje elev skulle få uppleva sitt lärande, och att jag skulle utmana den genom att åskådliggöra och närvara. Eleverna lärde sig dokumentera själva. Det var en daglig aktivitet. Fri från krav. Men öppen för utveckling i gemenskapen kring vad att lära och genom vem.

Ja, mina tankar är många då jag läser den här artikeln. Den verkliga dokumentationen är den som dagligen pågår i samtal, i gensvar, i medvetet fokus och i sakligt språk. Det är en slags inre skolutveckling.

Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.